Statsmakten har i alla tider haft extraordinära befogenheter. Den har rätt att ta dina pengar, förfarandet kallas för skatt. Staten kan också stifta lagar, och dessa måste vi alla följa, annars kan statsmakten kräva oss på böter, eller sätta oss i fängelse. Om vi spjärnar emot, och vägrar betala och dessutom försöker försvara oss, då finns det en risk att statens tjänstemän (polisen) använder våld. Det är det här som kallas för våldsmonopolet. Staten är den enda instansen som får bruka våld.
Vad ger då staten rätt att behandla oss såhär?
Det är en bra fråga. Den yttersta definitionen av stat (enligt min mening) är den grupp i samhället som har mest makt, och det spelar egentligen ingen roll om det är politiska partier, arbetarföreningar, organiserad brottslighet, religiösa samfund, företag, kooperationer, organisationer etc.
När en grupp vuxit sig tillräckligt stark och kan utöva våld (eller hota med våld) utan att flertalet vågar göra motstånd så är hon att betrakta som en statsmakt.
Är det då rätt att utöva våld mot medborgarna?
Nej, oftast inte. Därför har statsmakten under alla tider försökt att legitimera sin makt på andra lite mer sofistikerade sätt.
Under antiken så fanns det ofta kopplingar mellan det styrande skiktet och gudavärlden. Egypternas farao ansågs ju vara en gud, och Julius Ceaesars ätt ansågs härstamma från gudinnan Venus. Och staden Athens beskyddare var givetvis gudinnan Athena, som höll ett vakande öga över dess medborgare.
Under kristen tid så blev man lite mer sublim, och kungar och kejsare ansågs inte vara direkta ättlingar till gud, men de var utvalda av gud, och krönta av påvar och patriarker som i sin tur var guds ställföreträdare på jorden.
Makten var helt enkelt gudomlig. Gick man emot makten så gick man emot gud.
Kopplingen till gud började att urholkas under modern tid, i takt med upplysningen och sekulariseringen. Makten kunde inte längre sanktioneras från ovan, istället blev det folket som valde sina styrelsemän. Den som lyftes fram ur folkmassorna ansågs vara legitim. Vår demokrati är ett exempel på detta, men även kommunismen där revolutionen födde fram olika starka män, och så fungerade även fascismen.
Det var demokratin som överlevde längst. Trots att vår röst som läggs vart fjärde år inte är så mycket värd, så räcker den för att skänka legitimitet till statsmakten, som anses vara vald av folket och representerar medborgarna.
Men det finns förstås barriärer som håller det oregerliga folket på avstånd; de flesta länder har en spärr till sina parlament, i Sverige är den på 4%. Och det är inte alltid de folkvalda går våra ärenden, de representerar inte bara oss, utan framförallt sina partiorganisationer, som är de verkliga makthavarna. Makten är avlägsen, svår att överblicka och det finns få kontrollinstanser även i en demokrati.
När statsmakten misslyckas med att skänka oss trygghet, vård och god skolgång och slösar med skattepengarna – då börjar allt fler medborgare att ifrågasätta styret. Det spelar egentligen ingen roll om en politiker har majoriteten bakom sig om han är falsk, orättvis och driver landet i förfall. Legitimitet utifrån folkligt stöd är dessvärre ofta en skenbild. Även om det låter bra.
Somliga menar att politikerna borde bytas ut. Andra säger att det inte räcker, utan att hela det politiska systemet är ruttet och borde reformeras. Politikernas makt bör minska, flera oberoende instanser som kontrollerar politikerna borde införas, och de folkvalda fråntas rätten att beskatta oss obehindrat, eller belasta medborgarna med statsskulder.
Demokratin kanske är det bästa vi har, och det bästa vi någonsin kommer att få, men vi måste likväl ha i åtanke att det handlar om en majoritetens diktatur. Därför bör statsmakten inte ha alltför mycket makt. Beslutsfattandet bör decentraliseras, ner till stads-, by eller gårdsnivå. Så att vi kan vara med och besluta om allt som angår oss, vi behöver inga förståsigpåare som befinner sig hundra mil bort, som vi varken känner eller hört talas om.
Det är ingen hemlighet att demokrati fungerar bäst i liten skala. Då kan de flesta engagera sig och vara delaktiga. En sådan stat behöver ingen utarbetad legitimitet, ty alla är med, på riktigt.
