Att föra krig mot en stat som är fem gånger större än den egna innebär närmast oöverstigliga hinder. Särskilt när motståndaren är en kärnvapenbestyckad stormakt med djupa tekniska och militära traditioner. Även med stöd från allierade kommer resultatet sannolikt att bli en utdragen konflikt som slutar med förlust.
Tanken var förmodligen inte att vinna kriget på slagfältet, utan att försätta Ryssland i en obekväm situation, där sanktioner och ekonomisk utfrysning skulle få landet på knä, och befolkningen skulle resa sig mot Putin, och vi skulle få ett regimskifte. En västvänlig kandidat skulle ta makten, och brittiska, franska och amerikanska företag skulle svärma runt i Ryssland och utvinna naturtillgångar och exploatera landet. Samt gärna en uppdelning av väldet i mindre mer lätthanterliga regioner, som skulle delas upp mellan segrarna. Västerländska tankesmedjor har länge målat upp dylika scenarion.
Nåja, kriget gick inget vidare, sanktionerna fungerade inte heller, och Putin sitter fortfarande kvar, ännu mer populär än tidigare. Utsikterna var svåra redan från början. Kanske hade Ukraina några höjdpunkter initialt, men därefter blev det snabbt mörkt.
I princip var kriget förlorat för Ukraina redan det första året, och man borde ha accepterat fredsplanen som då fanns på bordet 2022, vilket gav dem långt färre territoriella förluster än den fredsplan som är aktuell idag.
Västmakterna övertygade den ukrainska ledningen att inte skriva under då, och flera Europeiska länder vill inte ha fred idag heller, utan de vill fortsätta konflikten. De vill fortsätta kriget som redan är förlorat och som inte går att vinna.
Det är på många sätt ett cynisk strategi, att utnyttja ett annat land, och offra deras unga män för att besegra eller försvaga en potentiell fiende. Vi européer skickar många miljarder euro till detta hopplösa projekt, vilket gör oss till anstiftare och underhållare av kriget, och en stor del av pengarna hamnar dessutom hos mellanhänder och profitörer, vilket inte verkar bekymra oss.
När krigsprojektet ändå inte lyckas, så fortsätter våra ledare envist, och hoppas på ett mirakel. Och om förlusten mäts i termer av regimskifte och splittring, så är det kanske vi som slutligen kommer att drabbas av detta, som den förlorande parten.
