En intressant iakttagelse gällande Ukrainas drönarattack mot de ryska flygbaserna är att alla atombombplan var placerade utomhus, vilket förstås förenklar en attack. Anledningen är att planen ska kunna observeras via satellit, i enlighet med en överenskommelse med USA. Båda sidor ska ha möjlighet att se varandras strategiska bombplan, vars antal regleras av kärnvapenavtal.
Att ukrainarna själva genomförde attackerna är i princip uteslutet. De fick sannolikt hjälp av Nato-länder – kanske till och med direkt från Washington. Exakt hur attacken gick till har inte avslöjats. Donald Trump har inte kommenterat händelsen närmare.
Ryssarna kommer förmodligen inte längre att placera sina bombflygplan fritt utomhus. Det avtalet är sannolikt överspelat. Därmed vet vi inte längre hur många strategiska bombplan länderna har. Vem som vinner på det är oklart.
Det verkar nu som att det inte var 40 plan som förstördes, som tidigare uppgetts, utan färre – kanske 5–7. Men drönarattacken utgör ändå en tydlig eskalering av Ukrainakonflikten. Liknande provokationer förekom inte under kalla kriget, då båda sidor i högre grad respekterade avtalen, av ren självbevarelsedrift. Kanske kan händelsen förklaras av politisk arrogans eller till och med okunskap. Därutöver kan vi förvänta oss ryska vedergällningsattacker.
Uppenbarligen finns det krafter som inte bara vill att kriget i Ukraina ska fortsätta – utan att det ska eskalera.
Jag träffar en del ukrainare; många av dem är ryssvänliga, och det är faktiskt Ryssland som tagit emot flest ukrainska flyktingar. Som jag förstått det är motståndet mot Ryssland kompakt i västra Ukraina – där hatet har historiska rötter – medan människor i östra delarna ofta är mer ryssvänliga. De i mitten framstår mer som kappvändare. Ryssland har redan från början uttalat att man vill se ett regimskifte i Kiev. När kriget närmar sig sitt slut står Kiev inför ett val: att vara huvudstad i ett delat land i kris – eller bli den tredje största staden i ett imperium?
Redan i början av konflikten hade Ryssland kunnat slå ut Ukrainas elkraftverk med sina nyutvecklade överljudsraketer eller konventionella robotar, och bombat sönder städerna – vilket hade gett kriget en helt annan inramning. Men man valde att inte göra det, sannolikt för att man betraktar ukrainarna som ett brödrafolk, och för att många ukrainare i praktiken är ryssar. Såvitt jag förstår är skillnaderna mellan ländernas språk och kultur mindre än skillnaderna mellan Skåne och Uppland.
Jag menar vidare att Nato har förlorat det här kriget. Man har sponsrat Ukraina med vapen, fordon, underrättelsedata samt rådgivning och utbildning för miljarder dollar – utan att kunna hejda ryssarna. Samtidigt har BRICS-länderna konsoliderats, vuxit i antal och utvecklat sina ekonomier, medan vi i väst står inför både finansiella och sociala utmaningar. Vi var ledande på mycket, men kastade bort det genom ett meningslöst proxykrig som påskyndade vår nedgång.
I andra delar av världen är dessutom mediebilden den motsatta. Där beskrivs USA och Nato som angripare, och konflikten som något som började redan 2014 med en västligt orkestrerad kupp mot Ukrainas folkvalda president. I TV visas intervjuer med George Soros, som stoltserar med att Ukraina var det första land där hans organisationer var verksamma. Och Joe Biden skrattade hånfullt åt ukrainska makthavare som ville undersöka hans skumraskaffärer. Vi i väst bör inse att vår medienarrativ inte är allenarådande – det beskrivs till och med som en medveten lögn.
Nu befinner vi oss i en situation där Rysslands strategiska bombflyg attackerats djupt inne i landet. De flesta misstänker med rätta att Ukraina inte kunnat genomföra detta utan västerländsk hjälp – sannolikt spelade amerikansk satellitdata en avgörande roll. Antingen levererades den direkt från USA eller via ombud.
Många frågar sig nu hur långt detta kommer att gå. Och vilken roll spelar Donald Trump i det hela?
Kommer vi att få ett tredje världskrig på halsen?
