När vår moderna liberalism blev på modet, även kallad socialliberalism, så omfamnade man jämställdhet, sociala skyddsnät och ett större statligt ansvar. Detta skedde i många länder efter andra världskriget och framåt. Socialliberalismen blev en slags överideologi, och det fanns internationella organisationer som påskyndade dess framfart, bland annat FN.
Den svenska socialdemokratin har många likheter med denna globala politiska kraft. Och den ständiga trätan mellan vänster och höger handlade mest om olika slags socialliberaler som tvistade om detaljer, huruvida kommunalskatten skulle vara 25 eller 30%, inte om vi skulle ha en kommunalskatt överhuvudtaget. Det rådde konsensus i de flesta stora frågorna.
Rätten till fri association var en av de fundamentala friheterna som sakta och ljudlöst avskaffades med socialliberalismens införande. Och det handlar om rätten att få umgås med de personer man önskar. Många ler åt detta, då det förefaller självklart, men så är det förstås inte. En affärsinnehavare har krav på sig att släppa in alla i sin affär, om han inte gör det kan han bli anklagad för diskriminering eller till och med rasism. Trots att han äger affären, sköter dess verksamhet, och har en etisk rätt till fri association, så har han i praktiken inte den rätten.
Men varför skulle han välja att inte släppa in personer av viss etnicitet? frågar sig somliga, det låter ju orimligt och fel.
Men vi har egentligen inte rätt att snoka i affärsinnehavarens idévärld, om han inte vill släppa in uteliggare, kvinnor, utlänningar eller clowner – det är hans sak. Och vi har inte rätt att lägga oss i detta. Däremot har vi rätt att rösta med fötterna, om vi tycker att affärsinnehavaren är otrevlig så går vi till en annan affär. Och i den bästa av världar så inser affärsinnehavaren att hans rätt till fri association kan äventyra verksamheten, om han inte sköter sina kort rätt, och bjuder in det stora flertalet. Här har civilsamhället möjligheter till självreglering. Det är så det är tänkt att fungera i ett verkligt fritt samhälle.
Men den friheten har tagits ifrån oss, och sköts numera av statsmakten med dess myndigheter och funktionärer. Våra politiker tycker att de sköter våra medmänskliga relationer bättre än vi själva. Många oroar sig över att det skulle bli ett hårdare samhälle om vi gavs rätten till fri association och fritt tal, att det plötsligt skulle diskrimineras både här och där. Många medborgare ger välvilligt bort sina friheter och rättigheter, eftersom de är rädda för världen och livet, och de konsekvenser ett verkligt fritt samhälle skulle medföra.
Kanske är det bäst med lagom frihet? Förmodligen är det sånt som socialliberalismen handlar om, att folk inte ska ta till överdrifter? Att vi ska leva i ett harmoniserat samhälle?
Det är mot bakgrund av detta som helt normala politiker plötsligt vill censurera journalister, till exempel för att de vill intervjua en president i ett Europeiskt grannland. Det låter ju helt galet, men tyvärr sant. Tucker Carlsons intervju med Vladimir Putin möttes inte med glada blickar av EU-politikerna, och då hade intervjun inte ens sänts. Så, de var inte oense om själva innehållet, utan om själva rätten att träffa Putin samt genomföra och framförallt sända en dylik intervju. Putin jämförs ibland med Stalin och Hitler på grund av kriget i Ukraina, men även dylika personer ska väl intervjuas? Det föreligger ju ett stort allmänintresse, och det kan vara lärorikt att veta hur sådana individer beter sig och resonerar. Oavsett hur programmet är vinklat, eller inte; det är ju upp till medborgaren att tillgodogöra sig informationen och bilda sig en åsikt, eller insikt.
Många skulle nog beskriva våra politiker som rädda och indoktrinerade, inlåsta i sin bubbla tillsammans med kollegor och jasägare. De ser inte världen utanför, och inser inte att folket driver bort från dem, att världen förändras. Visst, för all del, men det finns tillika något djupt ondskefullt över det hela. Det är ju inte första gången i världshistorien som politiker försöker censurera journalister. Vi har har ju läst om det i historieböckerna. Vi vet ju vad det handlar om. Det är inget nytt. Fast nu berör det inte farfar eller farfarsfar, utan vi befinner oss själva mitt i detta. Världen förvandlas inför våra ögon. Här och nu.
