Hollywood har förmodligen alltid dragit till sig perversa typer, från Charlie Chaplin som uppvaktade 12-åriga flickor, till mogulen Harvey Weinstein, som under decennier använt sin position för att förföra unga kvinnor. Och ibland har de sexuella bravaderna varit ömsesidiga, nya okända skådespelare som gått sängvägen till en karriär, och faktiskt fått en karriär. Sedan har vi alla de andra som hade sex, men inte fick något i gengäld.
Jag tycker att det är bra att Hollywoods perversa byk blir tvättat, och lyft fram till allmän beskådan. Men det finns tillika baksidor med den här tvätten. Många misslyckade skådespelare sitter med ånger, skuld, bitterhet och en karriär som aldrig lyfte. Det är väldigt dåliga drivkrafter, och mycket av detta ligger bakom exempelvis Metoo-kampanjen.
Icke att förglömma de som verkligen blev utsatta för sexuella övergrepp, men det finns en stor skillnad mellan generell ånger – och hot om våld. Det sistnämnda kallas för våldtäkt, och det finns en straffskala för detta, och domstolar som kan åta sig fallen. Denna text handlar inte om våldtäkt.
Därutöver föreligger det en viss skillnad mellan den manliga och kvinnliga sexualiteten. Det finns många män som ångrat sex efteråt, men de går vidare. Det är liksom inte manligt att klaga. Att man dragit hem en oattraktiv kvinna från krogen, och dessutom haft sex med henne några gånger till, för att vara snäll och för att hon tjatar, och därefter låter man förhållandet rinna ut i sanden, självdö.
Om en kvinna gör samma sak inbillar jag mig att hennes skuldkänslor kan få andra typer av utlopp. Förutom ånger och skuld, så kanske hon känner sig utnyttjad. Och det är alltid män som utnyttjar. Kvinnor kan liksom inte utnyttja män. Det här är ett vapen som bara skjuter åt ett håll.
Ånger och revanschism uppmuntras dessutom av diverse radikala grupper. Det misslyckade slutresultatet blir att män hängs ut i offentligen för att de uppvaktat, kramat, tafsat eller tilltalat någon på ett upplevt kränkande sätt.
Det är ett tämligen hårt straff för taffliga misstag, att bli ihopblandad med de som kränker kvinnor på riktigt, och våldtar. Det är också en devalvering av begreppet våldtäkt, ibland vet man knappt vad det handlar om. Tafsade han eller våldtog, eller var det bara en misslyckad uppvaktning? Eller att ena parten ångrade frivilligt sex, efteråt? Vi vet inte.
Och ibland används de påstådda kränkningarna som ett skarpt vapen, inte minst för att sänka kända personer. Oavsett om personen gjort sig skyldig eller ej, så är han för alltid nersmetad med tvivlets grälla färg. Det kan sällan tvättas bort helt.
Det senaste exemplet på dessa luddiga anklagelser är de som riktats mot juristen Brett Kavanaugh, som nominerats till högsta domstolen i USA. Han har anklagats för att i tonåren (i början av 1980-talet) tafsat på en jämngammal flicka under en fest. Kvinnan i fråga verkar nu backa ur förhören som skulle styrka hennes sak. Oavsett om Kavanaugh är skyldig eller ej så är han befläckad. En dålig sak för någon som ska uppbära det högsta juridiska ämbetet i USA, medan det är ganska enkelt att sprida ut ett dylikt rykte, och sedan backa undan från förhören. Vi inser plötsligt att kampen för rättvisa och upprättelse kan kapas, och användas för helt andra syften.
