Sedan Mustafa Akinci blivit vald till Nordcyperns ledare har förhandlingarna om återförening gått mycket bättre. Precis som republiken Cyperns president Nikos Anastasiades är han född i hamnstaden Limassol, och de bägge seniora politikerna verkar komma väl överens.
Och nu får vi höra att Turkiet börjat ta hem sina trupper från ön, officiellt så behövs de på annat håll, bl a för att strida mot den kurdiska gerillan. De kan också vara så att turkcyprioterna bett dem ta hem trupperna, ty de lär knappast bli någon återförening med turkiska soldater kvar på ön. Vurmen för Turkiet verkar ha avtagit i takt med landets avdemokratisering. Även Turkiets förhandlingar med EU kan ha spelat en roll.
Vi bör påminna oss att på 1800-talet så var Cypern en av de få regioner i östra Medelhavet där kristna och muslimer levde i fred sida vid sida, samtidigt som det grekiska frihetskriget rasade granngårds. Konflikten på ön är ett modernare påfund som utlöstes på 1950-60-talet.
Det ryktas också om att Turkiets president Erdogan aldrig riktat gillat Nordcypern. Territoriet är inte erkänt av vare sig FN eller världssamfundet, och har kostat stora summor i subventioner. Kanske är Nordcypern mest ett irritationsmoment för en president som åtminstone i tanken har ännu större planer för sitt land?
1974 ockuperade Turkiet en tredjedel av Cypern, i samband med en misslyckad grekcypriotisk statskupp. Stridigheterna initierades i stor grad av ”moderländerna” Turkiet och Grekland, samt kolonialmakten Storbritannien som satt i bakgrunden och försökte nyttja situationen till sin fördel. Britterna har fortfarande kvar militärbaser på ön, och det har även Turkiet. Cypern anses ha ett stort militärstrategiskt värde, då ön gränsar till Europa, Asien/Mellanöstern och Nordafrika.
