Det dog över 500 svenskar i Thailand förra året. En av de värsta katastroferna i modern tid. Vår regering var helt paralyserad, förlamningen ledde hela vägen från huvudet ner till tårna. Persson och Freivalds skyllde ifrån sig, och personalen på det svenska konsulatet i Thailand ville inte ens bekosta passfoton till människor som hade blivit av med allt. Det fanns ingen krisberedskap och det fanns inget civilkurage.
Så tomt det ekar. Tänk att alla är så rädda, så vansinnigt rädda för att ta eget initiativ. Att agera, att göra något, att hjälpa sina medmänniskor, även om det strider mot paragrafer och administrativa regler.
Givetsvis tycker jag att Persson eller åtminstone Freivalds borde få sparken, men största felet begicks av alla de tjänstemän som inte vågade ta saken i egna händer. Alla de rädda, nervösa och ängsliga paragrafryttarna som förgäves väntade på order uppifrån.
Tänk att vi har skapat ett samhälle utan själ. Ett samhälle där man måste att följa reglementet istället för att använda sitt sunda förnuft.
Jag vill tacka deltagarna i katastrofkommissionen, de har visat att det trots allt finns hopp.
