Om vi betraktar utvecklingen av grov brottslighet i Sverige och jämför med länder som Finland, Ungern, Cypern mm. Så märker man snabbt att något är allvarligt fel i vår fordom nordiska mönsterstat. Skillnaden är högst påtaglig, och oroväckande.
Låt oss inte gå in på detaljer och orsaker, utan blott konstatera att många jämförbara länder inte alls har lika stora problem med sprängningar, bilbränder, gängkriminalitet, grova våldsbrott osv. Sverige befinner sig i en helt egen liga, tillsammans med u-länder och bananrepubliker.
Bortförklaringarna och förnekandet går rätt igenom det samhälleliga toppskiktet. Det är få som vill erkänna eller göra något åt situationen. Istället får vi märkliga diskussioner, där händelserna skylls på statistiska omformuleringar, diskrepanser och tolkningar. Ofta är det alternativmedia som rapporterar om obehagligheterna, men de får inga priser för sina raka skildringar, istället utsätts de för etablissemanget hån och förakt.
Samhällsklimatet blir allt mer olustigt, inte bara beroende på den ökande otryggheten, utan även för att folk inte vågar säga vad de vill, med risk för att bli socialt utfrysta.
Sverige befinner sig alltmer i en mental bubbla, och riskerar att bli isolerat, ensamt, och mest nämnas som ett varnande exempel i internationella sammanhang.
Och märk väl, den här dystra situationen har skapats av politiska partier som säger sig värna medborgarna, som önskar trygghet till alla, samt eftertraktar jämlikhet, broderskap och systerskap. Det extrema samhällsklimatet har framkallats av de goda. Och de snälla. De som vill väl. De som har hjärtat till vänster, och hjärnan rapporterad som försvunnen sedan 1968. De som klantar till det precis hela tiden, men ändå får massor av röster vart fjärde år. Det låter som någon slags sagoväsen, tomtar, troll, alver, men nej, de finns faktiskt på riktigt.
