Jag noterar att många svenska humorprogram utspelar sig på landsbygden, i små hålor befolkade att närmast imbecilla människor. Könsrollerna är starkt uppdelade, männen går och drar (alt. spelar dataspel och dricker öl), och kvinnorna gnäller och försöker få ordning på tillvaron. Några exempel från min högst ovetenskapliga spaning är Ack Värmland, Morran & Pontus, Mia & Klara etc. Även äldre humorserier som Macken, Ronny & Ragge, Albert & Herbert, Lorry etc hamnar helt eller delvis i det här facket med lite inbördes variationer.
Det är tydligen underhållande med lantisar. När Robert Gustafsson och Fredrik Lindström härmar dialekter då smälter vi. Att höra folk prata könstigt är det roligaste vi vet. Att skratta åt vitt tatuerat trash är också kul – korvätande, rökande, dialekttalande loosers i någon odefinierad håla.
När man ser de här programmen så kan man knappast tro att Sverige är en av världens rikaste och mest industrialiserade länder. Ett ingenjörernas paradis, där man bygger allt från bilar till stridsflygplan – och uppfinner nymodigheter som Skype, Minecraft och Spotify. Kanske är det därför vi gillar att vältra oss i landsbygdshumor, för att skapa lite distans till den skarpa fyrkantiga verkligheten? Frågan är hur länge man kan skratta åt något som knappt existerar längre?
