Många svenskar har aldrig varit lockade av högskattesamhället eller mångkulturen. De känner sig lurade och trampade på. Och allt fler har ändrat uppfattning under resans gång, och gått från att vara radikala till att bli mer konservativa i sin syn på samhället. Och nu vill man sätta stopp för förfallet och förvandlingen av landet. Jag skulle nog gissa att en majoritet av svenskarna önskar lägre invandring och färre radikala samhällsexperiment.
Vad finns det då att göra? Eller är det kört? Kommer Sverige att förvandlas till ett u-land med etniska slitningar och våld?
Lösningar finns förstås, om den politiska viljan finns.
Och apropå politisk vilja, som numera ofta lyser med sin frånvaro, så noterar vi att gräsrötterna har väldigt lite att säga till om i de flesta västländer. Ibland ser vi protester och manifestationer, men det är väldigt svårt att ändra den utstakade riktningen. Och det demokratiska systemet lyckas sällan producera kandidater som tilltalar eller är förmögna att ändra politiken i stort, hur det nu kommer sig. Folket saknar verkligt inflytande.
Ett land är alltid starkt beroende av sin elit. Under de framgångsrika åren 1850-1950 så hade vi en slags ”grosshandlarelit” med rötterna i den klassiska liberalismen och ekonomisk framstegspolitik. De hade ofta god utbildning och var belästa. De var framstegsoptimistiska och trodde att vetenskapliga framgångar skulle lösa de flesta av våra problem. Det fanns estetiska riktlinjer och en strävan efter det vackra och det sköna, inom både konst, arkitektur och litteratur etc. Samhället hade en strävan, en riktning. Och den bildade eliten visste vart de var på väg.
Dagens elit liknar inte alls gårdagens vad gäller utbildning, motivation och allmän skärpa. Jag tänker inte gå in på detaljer, men de saknar väldigt mycket av det som krävs av en elit. Och möjligen är de blott vasaller numera åt den verkliga eliten som sitter i Bryssel eller i Washington. Där Sverige blott är en liten bricka i ett större spel, och de svenska medborgarnas välmående inte är särskilt angeläget.
Den styrande klassen har dessutom drabbats av en slags hybris, där Sverige oavsett sitt nuvarande tillstånd alltid beskrivs som störst, bäst och vackrast. Och man har ibland en övertro på den svenska kulturen, att den ska kunna assimilera hundratusentals främlingar och förvandla dem till integrerade svenskar, samtidigt som man ser ner på inhemska seder och bruk, och beskriver de som icke-existerande. Allt är inlånat utifrån. Och det är just den här typen av relativism, som kanske inte ens platsar i sandlådorna, som fördärvar det offentliga samtalet, debatter och diskussioner. Vi ser en extrem infantilisering, där överheten numera talar långsamt och övertydligt likt kvinnliga socialsekreterare i 50-årsåldern, som längtar hem till katterna och lådvinet efter sina offentliga teaterkonster. Barnslighet, okunskap och konflikträdsla söndrade Sverige.
En verklig elit, som älskade och värnade sitt folk hade omedelbart infört migrationsstopp, återvandringspolitik, samt rivit upp medborgarskap som utfärdats under falska premisser. De hade också börjat att skära i bidragen för livsstilsarbetslösa, och istället erbjudit dem matkuponger eller låglönejobb inom statliga infrastrukturbyggen. Och skatterna skulle radikalt sänkas i takt med de offentliga utgifterna begränsades. Samt företagsvänlig politik, där betrodda internationella bolag erbjuds goda förutsättningar i Sverige.
Det är inte så svårt. Det är definitivt lättare, än att bygga upp en rekordnation av småstäder, ensliga gårdar, skog, träsk och handgrävda gruvgångar, som svenskarna gjorde för 150 år sedan.
