När en djurart inte längre har några naturliga fiender tenderar dess utveckling att anta märkliga former. Ta till exempel Tyrannosaurus Rex som levde för 66-68 miljoner år sedan. Det var ett av jordens största landlevande rovdjur; förmodligen en skräckinjagande syn på sin tid, med överdimensionerade käkar och abnormt underutvecklade framben.
En extremt specialiserad art, helt beroende av den megafauna som fanns på den tiden. Utan de stora långsamma dinosaurierna, som var dess främsta byten, skulle dessa ätmaskiner inte klara sig i många dagar, än mindre kunnat klia sig på ryggen.
Bristen på naturliga fiender och en väldigt specifik miljö gjorde att Tyrannosaurusen blev överförfinad, vilket innebar att den knappast kunde anpassa sig till andra miljöer, oavsett om en jättekomet hade träffat jorden eller ej. Arter som klarat sig bättre är bläckfiskar, ormar, småödlor eller myror, vilka existerat i över 130 miljoner år, och fortfarande finns kvar.
Mänsklighetens civilisatoriska faser uppvisar liknande tendenser. När ett imperium når toppen, och under långa tider inte har några yttre fiender så börjar dess utveckling att urarta, och vi ser snart abnorma fenomen, med över- eller underutvecklade tendenser.
Ett första tecken är att man börjar bråka om trivialiteter, likt filioque i Rom och bildstriderna i Konstantinopel. Det finns inte längre några nya kontinenter att upptäcka eller nya länder att erövra. Istället vänder man sig inåt, och börjar utveckla navelskåderiets ädla konstform. Umgängesregler och konvenans blir allt mer angeläget, och istället för att fokusera på handling och mål så blir processer och formaliteter allt viktigare. Känns det igen?
Även valuta- och finanspolitiken blir lidande, och det blir nödvändigt att upprätthålla fasaden av en bra ekonomi, istället för att uppnå rikedom på riktigt, eftersom man inte längre vet hur eller inte längre bryr sig. Inflation brukar vara ett säkert tecken.
När sedan en verklig fiende uppenbarar sig så tar man inte den på allvar, man förringar den och låtsas som ingenting. Eller fortsätter med att bråka om pronomen, antalet kön och huruvida transor ska ha sagostund för förskolebarn osv osv.
Vi vet att fienden består av efterblivna barbarer, med underutvecklad handel och tillverkning. De förlorar sina stridskrafter i leråkern, de går vilse, och är på fyllan mest hela tiden. Deras ledare är galen, och kan bli avsatt vilken sekund som helst nu. Ekonomiska sanktioner har försatt dem i en total kris.
När barbarerna i själva verket gör av med fler granater på en vecka än vi själva kan tillverka under ett år, och de håller dessutom på att besegra en gigantisk armé, som tränats av kejsarens eget garde. Och fienden når framgångar med långt färre trupper, en blandning av legosoldater samt lokala miliser.
Och det finns många som ställer sig upp och påpekar att vi verkligen på allvar bör sluta räkna kön och bråka om koldioxid nu! Det måste bli slut på dumheterna, vi måste gå tillbaka till det som gjorde västvärlden stark och mäktig!
Men vi kan inte gå tillbaka, för det var tanken om rättvisa och människovärde som en gång i tiden bidrog till våra framgångar, men evolutionen har skruvat till vår inneboende rättvisekamp och förvridit den.
I vår överdrivna rättvisesträvan ger vi numera bort en betydande del av den allmänna kassan till främlingar, som ofta lever av våra besparingar livet ut, utan att tillföra något tillbaka. Och nu står även trans-idrottare på rättviselistan. Kvinnor (som en gång i tiden var män) tävlar mot riktiga kvinnor, och vinner varje gång. De är utsatta, och har också rättigheter. Och folk engagerar sig i detta, på högsta allvar.
Egenskaper som en gång i tiden gjorde oss unika har dessvärre urartat. Rättvisekampen, som förr om åren gav oss både det moraliska övertaget och ett egalitärt samhälle har dessvärre muterat till oigenkännlighet. Och då spelar det ingen roll hur många varningsklockor som ringer. Om en tillräckligt stor andel av befolkningen ägnar sig åt kvasidebatter, samt lägger ner tid och energi på detta, då förstår vi att imperiet nått sin fulla mognad, och sakta börjat att ruttna.
Att hejda en dylik utveckling kräver extraordinära insatser. Och för de som fortfarande har vett och sans i behåll är det en sorglig syn, att se sitt samhälle monteras ned i slow motion, och man kan inget göra, som om det vore förutbestämt och regisserat utifrån gudarnas egen plan.
