För några sekler sedan satte våra förfäder upp staket i vildmarken och började odla marken. Åren gick, och marken kom att tillhöra vår familj, den gick i arv. Och genom att sälja mark, eller köpa annans mark så kunde ägorna blir större eller mindre, beroende på hur familjeföretaget utvecklades.
Den som erövrade en bit mark, och lade ner arbete genom att odla och utveckla den, kunde hävda att marken var hennes. Allt markägande går tillbaka till traditioner, hävd och arbete. Det handlar om staketets magi, den som satte upp det första staketet och kunde skydda sin mark, hon blev den förste ägaren, utan att behöva betala för marken. Rätt eller fel? Förfarandet går långt tillbaka i tiden, och har inpräntats i vårt rättsmedvetande. Men vi kan inte komma ifrån att all mark från början är ”tagen”.
Vi har kommit överens om att markytor kan delas upp i olika bitar, och att vi kan äga den och hägna in den. Det är en slags reglering och inskränkning i geografin. Du kan inte färdas fritt i landskapet, kommer det en åker i vägen för din framfart så måste du ta en annan väg. Det är en geografisk inskränkning. Och när hela landskapet är privatiserat så kan du egentligen bara röra dig fritt på vissa utvalda ytor, vanligtvis benämnda vägar.
Ytterst är det statsmakten som reglerar ägandet, och är det någon som bryter sig in på din mark och fördärvar dina åkrar, så är det rättsväsendet som skipar ordning.
Ägandet av mark är inte något av naturen givet, det är en samhällelig överenskommelse. Förmodligen med sin begynnelse hos de tidiga jordbrukarna, som krävde avskildhet och uppdelning av marken för att kunna kultivera den. De tidigare nomadiska jägar-samlarfolken delade inte upp marken på samma sätt.
I en gemenskap kan vi också komma överens om att inte plagiera varandras musik eller konst. Det anses oetiskt om en kreatör kopierar någon annans verk, och kallar det för sitt eget. Den ursprunglige kreatören har ju lagt ner mycket arbete och tid på att skapa sitt verk, ungefär som jordbrukaren lagt ner arbete på sin åker. Även här föreligger en slags hävd, och staten kan i många fall kräva den kopierande kreatören på skadestånd.
Både ägande av mark och sånger har sitt ursprung i en slags mellanmänskliga konventioner, samhälleliga avtal. Men eftersom markägande historiskt sett bidragit med föda och inkomster, medan en sång kanske inte inbringat lika mycket, så ser man allvarligare på brott mot markäganderätten. Att elda upp någons grödor har gett värre samhällsskador än att kopiera någons sång.
I dagens läge, när vi kan kopiera kopior av kopior på kända sånger via internet, så urvattnas givetvis konventionerna om upphovsrätt. Men de flesta tycker fortfarande att det är fel att kopiera någon annans verk, och hävda att man själv skrivit det. Däremot borde nerladdning av befintligt piratkopierat material betraktas som ett mindre ingrepp i immatrialrätten, då man inte tillgripit något eller hävdat ägande eller rättighet. Och straffsatsen borde vara närmast negligerbar. Att bryta upp ett kopieringsskydd och lägga ut något på nätet för offentlig spridning, mot någon annans vilja, skulle däremot kunna utgöra ett brott mot de klassiska mellanmänskliga avtalen och konventionerna.
