Dmitrij Medvedev vann som väntat överlägset det Ryska presidentvalet. Efter att Putin tagit honom under sina armar var segern klar. Även om Putin och hans efterträdare är populära, och många därför röstade på dem, pratas det om bristande demokrati. Det finns i princip ingen opposition, oliktänkare mobbas effektivt bort från offentligheten av de putinkontrollerade medierna; och på gator och torg styr Putins ungdomsbrigader, Nashi, vilka ibland illvilligt kallas för Putin-jugend.
Avståndet mellan medborgarna och makten är stor, och politikerna fjärmar sig gärna ännu mer, ty de vet vad som är bäst för oss – och givetvis är det av ondo att vika av från den utstakade vägen. Det här synen är inte bara vanlig i Ryssland utan förekommer även i Sverige och många andra länder.
Den etablerade makten försvårar medvetet eller omedvetet den engagerade medborgarens möjligheter att påverka. När avståndet mellan den stora massan och överheten blir tillräckligt stor kan man börja prata om aristokrati. Här är det inte ens meningen att folkets röst ska höras, ty makten vilar i de utvaldas händer – valda av ödet, Gud eller Mammon – men inte av medborgarna.
Denna organiska samhällsyn breder ut sig allt mer. Genom att öka avståndet mellan folket och makten har statskonservativa politiker skapat aristokratiska klubbar. Om vi medborgare kunde välja våra lokala representanter (direktdemokrati) skulle få av dagens riksdags- eller regeringsmedlemmar få sitta kvar.
De aristokratiska klubbarna (partierna) väljer indirekt åt oss, de nominerar oftast själva sina kandidater, och låter blott folket välja VILKEN aristokratisk klubb som ska ha makten under de nästkommande fyra åren. Det är ingen demokrati, det ÄR aristokrati. 4%-spärrar, slutna partinomineringar, slutna omröstningar, ungdomsförbundsbroilers, färdigtryckta vallistor gör att vi blott kan välja bland aristokraterna. Småpartier och oberoende kandidater har inte en chans.
Flera av dessa demokratiska hinder anses ha tillkommit av välvilja, för att förhindra extremister och galningar att komma till makten, men samma spärrar hindrar även goda idéer och dess bärare. Att varna för faror och hot är ett väl beprövat knep i dessa sammanhang. Som vi vet kan yttre hot ta oss ända till Kabul och Bagdad.
Inte nog med att avståndet till makten växer, våra politiker och statstjänstemän friskriver sig allt mer från ansvar. I Sverige har t ex Justietieombudsmannens roll förminskats och urvattnats; förr om åren var det inte ovanligt att ett 20-tal tjänstemän per år åtalades och fälldes för fel begångna i tjänsten. Numera slipper de undan med ett krystat mediadrev, pudel och en ambassadörpost. Budskapet till medborgarna är att makten och dess män är friskrivna från skuld.
All makt utgår från folket, heter det så vackert – men hur stor makt har folket egentligen när det varken kan välja, åtala eller avsätta?
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, demokrati, konservatism, putin, JO
