Är det rimligt att alla ska älska transpersoner, queers, överviktiga, heltatuerade osv osv?
Idag ser vi allt märkligare grupper som kräver acceptans och likaberättigande. De vill bli bejakade och kanske även omtyckta av dig. De vill krypa in i ditt medvetande. Det handlar inte längre om jämlikhet i största allmänhet, det uppnådde vi nog för 30-40 år sedan. Nej, nu söker ytterlighetsgrupperna ditt personliga gillande. De kräver det.
Varför söker de ens acceptans? Varför genomför de parader, aktivism och offentliga aktiviteter?
Det finns förstås flera svar på den frågan. Somliga menar att jämlikhetsbegreppet har svällt utanför sina ramar och degenererat. Det var inte så här det var tänkt från början; man kan inte tvinga vissa grupper att gilla eller acceptera andra. Även om det är helt i sin ordning att grupperna är lika inför lagen och samhällets institutioner.
Ett annat svar är att det sipprar in väldigt mycket pengar till de upproriska grupperna, från företag som vill framstå som engagerade och rättrådiga. Och den som har mycket pengar syns oftare i media, de kan skapa stora events och engagera fler människor. Min personliga uppfattning är att mycket av dagens aktivism inte är skapat av gräsrötterna. Det handlar snarare om att stora företag och fondförvaltare hittar grupper de sympatiserar med, som de sedan donerar pengar till i syfte att genomföra specifika aktioner.
Vi ser att organisationer som BLM fått donationer av många storföretag, men även föreningar som Återställ våtmarker har mottagit pengar från övergripande organisationer, vilka även hjälper till med idéer till aktiviteter och aktioner. Mycket av den aktivism vi ser idag – att kasta färg på konstverk, limma sig fast vid vägar osv – är inte alls spontant, utan toppstyrt och planerat av andra.
Man utnyttjar västvärldens universella idéer om rättvisa, jämlikhet och respekt för naturen. De flesta förväntas hålla med, även om aktionerna kanske är lite galna, så är andemeningen korrekt; det är så vi ska tänka.
Fast egentligen är det bara teater. Storföretagen sponsrar aktionerna, men fortsätter att tillverka plastförpackningar och släppa ut miljögifter. Delvis handlar det om att klä sitt varumärke i en mer jämlik och grönare skrud, och delvis för att teatern faktiskt distraherar oss från verkligt engagemang i viktigare frågor.
Men det är inte bara aktivister som sponsras av storföretagen. Ersättningar, bidrag och kuvert når också våra politiker och lagstiftare. Vi har ju noterat att de inte längre går folkets ärenden. Och efter några mandatperioder så lämnar de politiken och blir konsulter eller föreläsare; belöningen kommer retroaktivt så att det inte ska uppfattas som mutor.
Det här samarbetet mellan politiker, organisationer och företag fördjupades efter EU-medlemskapet. Den Europeiska unionen är byggd med USA som förlaga, och där har mutpolitiken regerat sedan ännu längre tid tillbaka.
Systemet brukar benämnas plutokrati. Vänstern kallar den blott och enbart för kapitalism, vilket inte riktigt stämmer eftersom vi saknar en verkligt fri marknad, istället har vi ett slags monopol där politiker och storföretag gör upp i förhand. Svågerkapitalism är ett annat ord för verksamheten, eller korporativism.
De som är del av systemet drar sig inte heller för att manipulera politiska val till sin fördel. De lägger sig också i andra nationers inre angelägenheter, vilket ofta görs via organisationer, som i sin tur sponsras av aktörerna.
Vi är bara människor; och den statstjänsteman som blir erbjuden miljoner för att ändra några paragrafer kanske tycker att det är acceptabelt? Den där paragrafen kanske inte var så viktig, ändå? Och lönen som offentliganställd räcker aldrig till.
Politiken är ful, förljugen och fylld av mutor. Eller är det bara konspirationer?
Folk är trogna, rättrådiga och accepterar aldrig feta kuvert?
Vad är mest rimligt?
