Det var de små osynliga människorna som röstade fram sverigedemokraterna, hantverkare, fabriksarbetare, lagerarbetare, sjukpensionärer etc. Den socialgrupp som marxisterna kallar proletariat eller arbetarklass, som borgarna kallar vanligt folk.
Delar av den här gruppen går ibland också under den förnedrande benämningen white trash. Och det är de jag tänker skriva om, men låt oss kalla dem vanligt folk för enkelhetens skull, för det är just precis vad de är.
Vanligt folk försvinner ofta i debatten. Politikerna pratar över deras huvuden. Medelklassen i storstäderna tycker att vanligt folk klär sig fult, uppför sig illa, pratar konstig dialekt och inte kan uttrycka sig på ett vettigt sätt. Sällan synliggörs de i media utanför bingolottos sändningstid, och då oftast som offer eller förövare på kvällspressens uppslag.
De saknar akademisk utbildning, tjänar måttligt, bor i enkla lägenheter och hus som inte inretts enligt de senaste trenderna. Man gillar enkel populärkultur, hårdrock, dansband, öl, tatueringar, pizza, konspirationsteorier, hamburgare, falukorv och ketchup. Det är närmare till missbruk och kriminalitet än bland många andra grupper.
Skillnaden är påtaglig mot den maniska espressosörplande medelklassen i storstäderna. Och det handlar inte bara om vem som tjänar mest, vi vet alla att en flitig snickare kan tjäna mycket mer än en högutbildad bibliotekarie. Nej, det handlar väldigt mycket om attityd. Idag består klassbegreppet i stor utsträckning av vår egen självbild, mentala tillhörighet och våra ambitioner.
Egentligen borde vanligt folk rösta på socialdemokraterna eller vänsterpartiet. Problemet är att vanligt folk är inte alltid är så förtjusta i höga skatter, genus-, hbt-frågor, och ymnig flyktingpolitik. Ibland röstar de på borgarna, men känner sig inte hemma där heller bland fisförnäma överklassiga jurister och företagare. Ofta stannar de på sofflocket.
Socialdemokratin har dessutom genom flyktingmottagning och anhöriginvandring etablerat en ny utländsk arbetarklass som bor i miljonprogrammen runt storstäderna. Och strax bredvid bor de bortglömda svenskarna, de som känner sig utmanövrerade, blåsta, osedda, och överkörda av etablissemanget.
Det förekommer givetvis motsättningar mellan dessa två olika arbetarklasser. Ibland blir det bråk mellan skinnskallar och invandrargäng, eller minns sjuttiotalets slagsmål mellan zigenare och raggare. Men oftast stannar vreden vid en knuten hand i fickan.
Ibland sker en sammanblandning av de två världarna, och då uppenbarar sig märkliga fenomen t.ex invandrare som röstar på sd, eller svenskar gifta med thailändskor som sympatiserar med Åkessons idéer.
Socialdemokraterna koncentrerar sig mest på medelklassen och invandrad arbetarklass, medan vänsterpartiet helt och hållet tappat bort sin arbetarklassförankring. S valvaka liknade mest ett konvent för gymnasielärare, medan vänsterns påminde om ett hippt vernissage på Södermalm i Stockholm, med trendiga kläder och frisyrer inspirerade av den alternativa kulturscenen.
Här passar vanligt folk inte in.
Inte alls.
Och så länge våra etablerade partier inte lyckas kommunicera med sina väljare så kommer vanligt folk i allt större utsträckning att rösta på partier som sd. Och ju mer etablerad den nationalistiska politiken blir, desto fler röster kommer sd att vinna. Strategin är givetvis att sakta men säkert även engagera mellanskikten, dvs ingenjörer, ekonomer etc. Men här blir det svårare eftersom medelklassen har politiska alternativ som talar deras språk.
Det är dags för våra etablerade partier att kavla upp ärmarna, de måste ge vanligt folk ett vettigt politiskt alternativ som bygger på humanistiska kärnvärden. Socialdemokraterna och vänstern har dessutom byggt hela sin ideologi kring dessa människor. Frågan är om dylika postmoderna arbetarpartier vågar nedsänka sig och beblanda sig med white trash? Och ta diskussionen, ta fajten. Jag har i och för sig livlig fantasi, men har mycket svårt att se det framför mig.
—
Läs även DN, SvD, Exp,
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, val2010, val 2010, valet, sd
