Det ligger en fredsplan på bordet för Ukraina. Den har utarbetats av ryska och amerikanska förhandlare, och består av 28 punkter, kortfattat handlar det om att landet förlorar de ockuperade territorierna, ryska språket får en fredad status samt även fri verksamhet för den rysk-ortodoxa kyrkan. Ukraina tillåts gå med i EU men inte i Nato, och landets armé bantas rejält. Och allmänna val ska utlysas, då Zelensky numera inte har något demokratisk mandat, då de de tidigare valen ställts in.
Det Ukrainska EU-medlemskapet är egentligen ett ämne för ytterligare en artikel, men utan att bli långrandig, det skulle kunna bli dödsstöten för EU. Att försöka lyfta detta genomkorrupta, utblottade land, dessutom genomsyrat av organiserad brottslighet skulle blir unionens största utmaning, minst sagt.
Många är kritiska till fredsavtalet. De hävdar att Trump gett efter för ryssarna, att de låter Putin vinna kriget. Ett svek från väst?
Ja, visst är det ett svek, men kanske skulle man tänkt på detta tidigare? Kanske redan 2014, då västmakterna uppmuntrade den ukrainska kuppen mot den valda presidenten, när man med Natos hjälp byggde upp Ukrainas jättelika armé, och hotade att placera kärnvapen intill den ryska gränsen.
Ryssarna tolkade detta som krigsförberedelser, och anföll slutligen grannlandet. Kriget gick inledningsvis Ukrainas väg, men ryssarna tog snart initiativet, eftersom de har en betydligt större försvarsindustri, mobiliseringskapacitet och, som det snart blev uppenbart, ny teknik.
Konflikten skulle kunna ha stoppats i sin linda, och hade då inte blivit mer än en regional styrkemätning, en skärmytsling. Ukraina hade fått vika sig med svansen mellan benen, men fått behålla sitt land och sina regioner, som det var nedtecknat i de tidigare fredsavtalen.
Att det är ryssar och amerikaner som sitter och skriver fredsfördraget bakom ukrainarnas rygg, visar också vilka som är de verkliga stridande parterna. Konflikten står mellan USA/Nato och Ryssland. Kiev är blott en mellanhand, ett ombud.
Nato skickade stora mängder av försvarsmaterial till Ukraina, samt underrättelseuppgifter, rådgivare och även bidrag för att hålla landet flytande. Men det var inte tillräckligt. I skrivande stund gör ryssarna utfall mot de sista bastionerna, och snart ligger stäppen öppen och fri hela vägen till Kiev.
En rysk seger vore förödande för Nato, det vore kanske till och med slutet för försvarsorganisationen. Bättre då att försöka få fram ett fredsavtal, även om det har dåliga villkor, än en slutgiltig och total förlust. Och det är förmodligen detta Trump och hans kollegor håller på med.
Den amerikanska presidenten kan till och med gå stärkt ur konflikten, ty det var ju aldrig hans krig, det var inte han som startade det. Även om stridsförberedelserna pågick på i det fördolda under hans första mandatperiod, men det är ingen som tänker på det i dagsläget. Donald Trump kan utmåla sig som fredsduvan som slutligen avlutade kriget och satte stopp för slakten av alla unga män. Det kanske inte blir Nobels fredspris, men en rejäl fjäder i hatten.
Men än är vi inte där. Fredssamtalen har en tendens att saboteras, antingen på ett politiskt plan eller genom någon slags falsk flagg-operation. Exempelvis, en missil skickas mot regionens största kärnkraftverk, eller en massaker i en by. Alla skyller på varandra, och snart är stridigheterna igång igen.
Det finns många som vinner på fortsatt krig, både vapenindustrin och dess bejakare, men även den nuvarande ledningen i Ukraina, som förmodligen skulle förlora stort om nyval utlystes, och kanske till och med fällas för korruption och mycket annat. Även ledarskapet i Bryssel har satsat stort på fortsatt krig, oklart vad de har att vinna förutom att hyvla av bidragspengarna, och ta del av den allmänna korruptionen. Men det är tillräckligt för somliga, personlig framgång och rikedom är viktigare än fred och stabilitet. Dessa grupper struntar egentligen i utgången, vem som vinner eller förlorar, de vill bara hålla igång kriget så länge som möjligt, och helst av allt skapa ett delat område, med en fryst konflikt (som på många platser i världen) och sedan kunna dra igång oroligheterna igen när det passar dem.
Då är frågan, kommer Putin att acceptera fredsplanen, med risk för sabotage, och eventuellt fortsatta hot, frysta konflikter och delade områden?
För Putin spelar det i dagsläget ingen roll, han kan fortsätta kriget om västmakterna inte håller sina löften eller skulle sabotera avtalen. Han har ju en vinnande hand, och om den ukrainska armén faller inom kort, då kan han pacificera hela landet och undvika en fryst konflikt. Problemet är förstås västra Ukraina med hårdhudade Banderister som hyser ett evigt hat mot ryssarna. Dessa områden tillhörde tidigare Polen och Österrike-Ungern, och införlivades sent i den ryska sfären. Det kan bli så att ryssarna överlämnar problemet till polackerna. De får bygga upp ”Storpolen” igen, ta hand om bråkstakarna. Banderisterna lär inte gilla polackerna heller, men det lär bli en senare fråga.
Fredsplanen vi ser i dagsläget är inte avsedd för ryssarna utan för västmakterna. Därför har den kanske förutsättningar att lyckas denna gång. Det är vi som inte vill förlora ansiktet efter åratal av miljardstöd till Ukraina (men pengar stulna från västvärldens hunsade skattebetalare) samt enorma mängder med vapen. Därutöver, politiker som berikat sig på spillet. Ändå vann vi inte kriget. Ryssarna segrade. Och då är det bättre med ett halvdant fredsavtal än total förlust och förnedring.
