Jag har under en längre tid funderat över händelserna 2014 när ryssarna ockuperade Krim efter Maidan-upproret. Efter att delar av det ukrainska folket revolterade mot den folkvalda presidenten Viktor Yanukovych så beslutade sig Putin för att annektera den fordom ukrainska halvön i Svarta havet.
Men varför valde han att ockupera Krim i det läget?
Visst fanns det en dispyt över hur länge ryssarna skulle få hyra flottbasen på halvön, men den stora ryska militära närvaron innebar att man de facto hade kontroll över området. Och vad jag förstår så fanns det möjligheter att eventuellt flytta flottbasen till Novorossiysk som ligger i Ryssland. Många fartyg har i dagsläget flyttats dit, för att säkras från ukrainska robotar och attentat.
Det hade kanske varit lämpligt att flytta verksamheten redan 2014, så att man inte blev bojkottad av hela västvärlden och satt på ekonomiskt undantag? Eller?
Nu verkar det ju inte som att ryssarna led så mycket av den amerikanska sanktionspolitiken. Ryssland är mångt och mycket ett självförsörjande land med stor industriell kapacitet samt många viktiga råvaror. Men när vi tittar på BNP-siffror så kommer inte Ryssland särskilt högt upp. Det högteknologiska Europa räknas som rikare och mer produktivt.
Fast, har t.ex Tyskland ett rymdprogram eller interkontinentala robotar och egenutvecklat jaktflyg, så som Ryssland har? Och de europeiska länderna är knappast självförsörjande vare sig inom jordbruk eller andra varor. Det s.k just-in-time-samhället har gjort våra länder väldigt sårbara, och vi är extremt beroende av exportvaror framförallt från Sydostasien. Förmodligen tar BNP inte någon hänsyn till dylika variabler? Kanske är det ett föråldrat sätt att mäta ett lands ekonomiska framgång?
Oavsett hur vi räknar, Ryssland är helt enkelt rikare och mer framgångsrikt än vi vill erkänna. Och vi märker det särskilt nu under Ukrainakriget där ryssarna använder enorma mängder av artillerigranater, och västmakterna har redan börjat få slut i förråden. Överhuvudtaget är den västliga militärindustrin inriktad mot mer sofistikerad teknik och inte storskalig produktion av mer robusta vapensystem. Precis som Tredje riket förhöll sig i striderna mot Sovjetunionen, och det kriget vanns ju av Moskva som vi alla minns. Ryssarna är framgångsrika med den här typen av långsamma utmattningskrig, där man till och med ger upp land, men sakta mal ner fienden. Det är inte vackert, men effektivt.
Allt detta börjar bli mer uppenbart; vi noterar också hur beroende vi själva är av ryska importprodukter, olja och gas, och att den europeiska energikrisen till stora delar är självförvållad, och en konsekvens av våra egna sanktioner mot Ryssland. Och ovanpå allt detta har vi en ekonomisk kris på gång, samt en livsmedelsförsörjningskris om det vill sig illa. Det ser inte så bra ut för det rika och mäktiga Europa.
Min fråga är egentligen huruvida Putin såg västvärldens alla svagheter redan 2014, eller chansade han bara när han ockuperade Krim? Att flytta flottbasen – och bida sin tid – hade ju varit så mycket enklare än att få stora delar av världen emot sig.
Vi kanske aldrig får ett fullvärdigt svar på frågan, men det är inte omöjligt att han synade västvärldens bluff redan då. Rysk stolthet, nationalism och viljan att hjälpa minoriteterna i Ukraina var förstås också en pådrivande faktor. Förmodligen trodde Putin att förhandlingar skulle vara en väg framåt för de etniskt ryska områdena, och att konflikten inte skulle leda till fullskaligt krig. Dessutom så fanns det säkert anledning att misstänka att Maidan-upproret stöttades av amerikanska intressen, och att företeelsen kunde sprida sig till Ryssland. Men Putin skulle förmodligen inte ockuperat Krim om han låtit sig skrämmas av sanktionerna och den destruktiva effekt som de kunde orsakat.
Då är frågan, Indien, Kina, Pakistan, Iran, Turkiet och Saudiarabien etc – har de också synat västvärldens bluff? Gjorde de också det för 8 år sedan, eller ännu tidigare?
Det finns inte en supermakt längre, vi befinner oss i en multipolär världsordning, där flera stormakter sätter dagordningen. Frågan är hur lång tid det kommer att ta innan alla parterna accepterar läget, och förhåller sig därefter? Och vilken väg ska Europa gå? Har vi själva stormaktsambitioner, eller är vi blott en lydig vasall till någon annan stormakt? Fångade i mitten, medan de verkliga spelarna gör upp? Det är dags att vakna upp till den nya världsordningen.
