Nato är en militärallians grundad 1949, i syfte att förhindra sovjetisk expansion i Europa. De ursprungliga länderna var USA, Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Kanada, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal och Storbritannien.
Grunderna för samarbetet regleras av nordatlantiska fördragets inledning och 14 artiklar. Inledningen gör klart att alliansen ska verka i enlighet med FN-stadgan och demokratiska värderingar samt verka för fred och säkerhet. Kärnan i fördraget utgörs av artikel fem som anger ramarna för den ömsesidiga försvarsgarantin. Enligt artikel fem förbinder sig alla alliansens medlemmar att agera i händelse av väpnat angrepp mot någon av medlemmarna i Europa eller Nordamerika.
Redan 1952 anslöt sig Grekland och Turkiet till alliansen. Därutöver, de av västmakterna ockuperade delarna av Tyskland ansågs otillräckligt skyddade, vilket ledde till Västtysklands erkännande som suverän stat och inträde i Nato 1955.
Redan här har vi en spänning mellan medlemsländerna och deras olika roller och kapaciteter. Dels har vi fullvärdiga partners och dels olika slags undersåtar. Västtyskland och Italien är besegrade stater, och de agerar som vasaller. Medan Storbritannien och Frankrike har suveräna roller, men ju mer USA utvecklade sig mot en supermakt desto mindre roll fick de gamla Europeiska stormakterna. Sen har vi Kanada som är del i det Brittiska samväldet och granne med USA. Grekland och Turkiet är två länder som är relativt utblottade efter de två världskrigen och andra konflikter i regionen. Och därefter har vi en rad småstater som Danmark, Island, Nederländerna osv, vars militära kapaciteter är blygsamma och de tvingas förlita sig på samarbetet.
Utifrån ett tidigt stadium så var det USA som bidrog med kapital för att bygga upp Natos försvar i Europa, vilket ansågs gynna dem själva, härigenom höll man Sovjetunionen på mattan. Eller gjorde åtminstone ett försök.
Att man förlorade halva Europa till kommunismen pratas det mindre om i Natosammanhang, länder som Ungern, Polen, Tjeckoslavakien och Jugoslavien och de baltiska staterna. Samt stora delar av det gamla Tyskland varav några regioner ombildades till Östtyskland. Även Österrike var ockuperat av Sovjet men landet släppes efter garantier om neutralitet. Man kan nog lugnt påstå att Natos existens började i en rejäl uppförsbacke, och med ett rejält misslyckande, där stora delar av Europa hamnade bakom järnridån i över 40 år.
1982 så anslöt sig även Spanien och ett decennium förflöt utan nya medlemsstater. Efter det kalla kriget och Sovjetunionens fall 1991 så borde samarbetet ha omvärderats, eftersom fienden inte längre existerade, istället fortsatte man med en stor expansion och flertalet stater i östblocket blev medlemmar. För Ungern, Polen och Tjeckoslovakien så var det här förstås en slags garanti mot framtida aggressioner från öst, men också ett erkännande och välkomnande in i den västliga gemenskapen.
De senare expansionsfaserna under 2000-talet bidrog med allt fler småländer som sökte skydd, däribland de Baltiska staterna, Albanien, Montenegro osv, däremot kunde de inte bidra med så mycket själva. Det blev en obalans mellan starka länder och värnlösa länder. Och expansionen i öst blev alltmer ett sätt att ringa in det nya Ryssland, och bygga militärbaser kring landet, trots att man lovat att inte expandera. Och givetvis var man tvungen att utmåla Ryssland som en fiende annars hade Natosamarbetet inte haft någon mening eller mål.
I den nya världen, där stormakterna agerar i sina respektive intressesfärer blir Natos roll obskyr. Genom stödet till Ukraina och andra gamla Sovjetrepubliker så har ju Nato lagt sig i Rysslands intressesfär. Och detta uppskattas inte av Moskva. Precis som Washington inte gillar att ryssar stöttar Kuba eller Venezuela, som ligger på Amerikas planhalva. Eller att Taiwan uppmuntras till självstyre, som ju ligger i den kinesiska intressesfären. Att agera inom någon annan stormakts intressesfär kan uppfattas som casus belli, dvs anledning till krig. Och i en värld med flera jämnstarka aktörer så kan det bli ödesdigert.
I det här läget så kan man förstå att Donald Trump funderar på att lämna Nato. Dels föreligger det en risk att samarbetet leder till fientligheter gentemot andra stormakter, och dels så kostar alliansen mer än det smakar. USA är ju i princip Nato, utan deras enorma armé så vore samarbetet visserligen imponerande, men inte särskilt expansivt. USA klarar sig själva, och kan agera utan alla underskrifter och artiklar som Nato styrs av, samt USA slipper rädda alla småstater som skulle kunna hotas eller invaderas av främmande makt.
Och sist men inte minst, Nato utan USA är mångt och mycket en Europeisk stormakt, och faktiskt en framtida rival till USA. Det enda som krävs är att clownerna i Bryssel byts ut, och det säger ganska mycket om varför de sitter där till att börja med.
