Revolutioner brukar leda till elände, även om de ibland firas i efterhand. Den mest berömda av dem alla är den franska revolutionen (1789) som slutade i ett veritabelt blodbad, socialt och kulturellt självmord samt att Napoleon slutligen utropade sig till kejsare med efterföljande krig i hela Europa. Vi vet också vad som hände efter den ryska revolutionen (1917), och även efter den Iranska (1979).
Revolutioner uppstår ofta på grund av djupt folkligt missnöje, som inte enbart har strikt ideologiska orsaker, utan även kan bero på hungersnöd eller att folket saknar andra livsnödvändiga förutsättningar. Därefter är det inte ovanligt att missnöjet kapas av andra krafter, och riktas mot specifika politiska mål, vilka kan skilja sig nämnvärt från det ursprungliga syftet.
Revolutioner är organiska, när upploppet väl är igång så kan oanade saker ske, som i Iran där revolutionen startades av vänstersympatiserande studenter och slutade med konservativt religiöst styre. Vi har en liknade utgång i Ryssland där Lenin återvände från sin exil och styrde stridigheterna i sin specifika inriktning.
Vi måste komma ihåg, en revolution handlar om politisk och ekonomisk omställning, och kan följaktligen ge storslagna vinster till diverse parter, därför kan det vara högeligen intressant att lägga sig i.
Idag pratas det på nytt om stridigheter, upplopp och till och med inbördeskrig i västvärlden. Motsättningarna mellan migranter och ursprungsbefolkningen har blivit allt synligare, vi har också motsättningar mellan höger och vänster, samt andra etniska grupper såsom mellan vita och afroamerikaner i USA.
Vad som är märkligt är att våra folkvalda inte gör särskilt mycket för att förhindra de här motsättningarna. Politikerna slänger gärna enorma summor av skattebetalarnas pengar på migrationsprojektet, trots att många motsätter sig det, och sjukhus, skolor, infrastruktur etc skulle behöva pengarna istället. Samhällskontraktet bygger ju på att skattebetalarnas surt förvärvade slantar ska gå tillbaka till dem själva. Våra politiker struntar i folkets och nationens välbefinnande, de ägnar sig ofta åt någon slags symbolpolitik som få begriper sig på, och som sällan resulterar i annat är ökade regleringar, förmaningar och förbud.
En stor portion av medborgarna har tappat tron på politiken, eftersom den inte längre gynnar dem eller syftar till det allmännas bästa. Därutöver har vi en ökande våldsspiral som i flera länder löpt bortom all kontroll. Lägg därtill vanskötsel av politikens kärnuppgifter, som vi varit inne på tidigare, med dåliga elnät, överfulla sjukhus, kaos i skolorna etc.
Nåväl, räcker dessa förutsättningar för att skapa en revolution?
Jag skulle fortfarande svara nej. En storskalig revolution kräver att de basala förutsättningarna förändras, och då menar jag matbrist eller andra stora problem som får normala medelklasspersoner att gå ut på gatorna. Kanske att bönderna förhindras i sitt arbete med överdrivna regleringar, eller att deras marker köps upp av storföretag? Eller att våra barn inte kan ta sig till skolan utan att löpa risk för våld. Att våra kvinnor trakasseras på gator och torg? Att medborgarna tvingas äta matsubstitut gjort av insektsprotein el dyl. Eller undantagslagar där folk tvingas stanna inomhus helt eller delvis, kombinerat med visitationer och krav på speciella identitetshandlingar?
Vi känner igen flera av de här situationerna redan idag, vad som krävs är en accelerering.
Och även i det här läget, vad är det som hindrar våra politiker från att lösa problemen och stabilisera samhället? Det är förstås inte lätt, men absolut genomförbart. Istället får man en känsla av att de antingen ignorerar samhällsförfallet eller slänger bensin på elden. Frågan är varför våra folkvalda inte bryr sig om sitt folk och sitt land? Det är nästan som att de vill provocera fram en revolution. Kanske tillhör de den andra sidan, de som tjänar pengar på samhällsomstörtning och förfall?
