Kamala Harris var något av den omöjliga kandidaten, inte speciellt populär ens inom partiet, dåligt påläst och okarismatisk. Föregångaren Joe Biden var också en objektivt sett dålig kandidat, då han led av ålderskrämpor redan vid förra valrörelsen, och det blev bara värre under hans fyra år långa och katastrofala mandatperiod. Han fick slutligen lämna presidentvalet, och det demokratiska partiet kände sig tvingade att lansera vicepresidenten Harris.
Harris var förmodligen en slags ”fall guy”. Hon hade aldrig någon verklig chans, hon deltog i färre valmöten och intervjuer än Trump, däremot hade hon långt mer pengar i kampanjkassan än motståndarsidan, trots att hon av vissa beskrivs som ”underdog”. Men vanligt folk röstar inte på en person som läser innantill, ändå svamlar och inte kan ge raka svar, och vars politiska position är luddigare än en heltäckningsmatta från 1972. Och nu har den dolda överheten också övergett henne. Stora namn som Musk, Kennedy och Rogan stöttar numera Trump, vindarna har vänt.
Amerikanerna fick fyra år av massmigration, oroligheter, genus-svammel, covid-hysteri, dålig ekonomi samt ett nytt krig på halsen. Ett krig som kunde ha undvikits genom ett nytt fredsavtal mellan de inblandade parterna, men ledarskapet i USA ville ha ett krig, så att de kunde sätta sprätt på ännu fler svindyra vapen, och mänskliga liv på fronten. Hundratusentals européer har fått sätta livet till i ännu ett meningslöst krig uppbackat av USA.
Denna morgon ser det ut som att Donald Trump lyckas vinna tillbaka presidentposten, och det ska bli skönt att slippa se Biden, Harris och Waltz dyka upp i medierna. Och det verkar vara fler än jag som är trött på den här tomteverkstaden. Amerikanerna har röstat på Trump för att de vill ha tillbaka normalitet, förutsägbart och trygghet. Man är trött på den pseudo-progressiva agendan, på ytan välvillig mot minoriteter och avvikare, men egentligen bara ute efter att blåsa medborgarna på skattepengar.
