Den klassiska nationalstaten handlar om ”ett folk och ett land”. Ofta pratar man om språklig och kulturell enighet, men där finns även aspekter av etnicitet och religion.
Som ett exempel, Sverige är svenskarnas land, som består av ett folk med en specifik etnicitet och språk. I det här fallet handlar det också om en protestantisk religiös tillhörighet, vilket numera tunnats ut. Här finns också en uppsjö av olika frikyrkor, samt en dragning åt ateism, agnosticism. Därutöver en stark kulturell särart, med mindre variationer i de skilda landskapen.
Hur ser det då ut på andra håll i Europa? Här kommer några exempel och utmaningar.
Lika men olika
I södra Balkan har vi en stark splittring trots språklig enighet med serbo-kroatiskan inklusive olika närliggande dialekter. Kulturen är också hyfsat lik, samt även etniciteten, det som skiljer är religionen. Vi har katoliker i väst samt ortodoxa i öster, samt några muslimska enklaver i centrum.
Tjeckien och Slovakien gick skilda vägar även om de har liknande språk, kultur och religion. Samt även utbrytningsförsök i Katalonien och Norditalien, trots tidigare enighet. Ukraina är också ett exempel på närstående språk, men ändå djup splittring.
Och även i Norden, med svenskar, danskar och norrmän som förstår varandra, har samma ursprung, samt liknande kultur och religion, men som ändå har byggt skilda nationer.
Olika men lika
Och ytterligare motsatta alternativ med Schweiz, Belgien etc, som visar att en nation kan bestå av flera olika språk och etniciteter i en välfungerande enighet. Även Storbritannien är en union av folk som tidigare haft skilda språk, som fortfarande talas i Wales och i Nordirland.
Det grekiska nationsbygget i början av 1800-talet infattade en stor portion albaner men även slaver, som allierade sig de den grekisktalande befolkningen mot ottomanerna. Grekland var knappast homogent, även om man stred för en Grekisk nationalstat.
Kan det vara så att (urgamla) lojaliteter och förbund ibland spelar större roll än språk och etnicitet?
Gamla gränser gäller än
Vad vi kan konstatera är att Europas nationer inte nödvändigtvis är byggda på språklig eller kulturell enighet, trots att vi slentrianmässigt menar att så är fallet. Vi inser att den djupare historien spelar en mycket större roll.
Slovakien tillhörde Ungern under det Habsburgska väldet medan Tjeckien gick under Österrikisk administration. Slovenien och Kroatien tillhörde också kejsardömet under långa tider, men inte Serbien. Dessa gamla gränsdragningar förklarar delvis dagens uppdelning.
Och Ukraina, om vi ska göra en jämförelse, är en relativt ny entitet bestående av olika delar som tidigare tillhörde Polen, Österrike-Ungern samt Ryssland. Än idag kan vi dra gränser utmed dessa regioner, och det skiljer sig vilka de röstar på i valen, och var deras allmänna sympatier ligger. Trots att deras dialekter och ursprung är närstående.
Imperiebygget
Och så har vi dagens situation, där den europeiska unionen ofta övertrumfar de nationella parlamenten. Det är tillika en ny slags nationsbildning, vi kan kalla det för ett imperium, då det består av många olika mindre stater.
Som vi märker är centralmakten besatt av lagstiftning som berör säkerhet, standarder och regleringar. Och det är helt normalt för ett imperium, ty dess värsta mardröm är upplösning, alltså måste man hela tiden syssla med den här typen av kontroll och regelverk. Det är inte till mycket nytta för den enskilde medborgaren, men till nytta för imperiet.
EU-bygget har gått snabbt, och jag tror inte att medborgarna hängt med i svängarna. Därutöver har vi en enorm invandring från andra länder utanför Europa. Snart kanske våra samhällen påminner om de medeltida, med olika folk sida vid sida under samma kejsare (eller sultan), och därutöver enklaver med folk från ytterligare andra områden. Skilda lagar och regler kan gälla för de olika grupperna, med etniska religiösa ledare s.k etnarker som för deras talan gentemot den övergripande statsmakten.
Det är med andra ord inte mycket kvar av de gamla nationalstaterna från 1800-talet. Kanske var de bara misslyckade experiment? Eller har de en framtid om Europaimperiet förändras eller faller?
