Det har talats en hel del om den s.k hatkampanjen mot Mona Sahlin i olika sammanhang, medier, nätforum, bloggar etc. Socialdemokraternas partiledare framställs som en slarver, att hon betalat privata utgifter med sitt tjänstekort, och på detta sätt stulit tiotusentals skattekronor, glömt betala parkeringsböter, tv-licenser, hamnat hos kronofogden, och gått ur facket trots sitt nitiska engagemang i arbetarrörelsen.
Problemet för mobbingoffret är ju att huvuddelen av ryktesspridningen är sann. Socialdemokraternas partiledare har tyvärr ett solkigt förflutet.
Mona Sahlin framstår som en synnerligen slarvig person, som till synes saknar grepp om sin privata administration. Hon begår allvarliga misstag gång på gång under hela 90-talet.
Givetvis är det viktigt att granska maktens män och kvinnor. Särskilt om de har lik i garderoben. Många kommer att fråga sig huruvida en dylik person passar till statsminister eller andra höga poster inom landets styre. Det är en högst relevant fråga.
Vill vi ha en slarver som statsminister? Vill vi att folk med tänjbara kontokort och mängder av betalningsanmärkningar ska styra landet? Ska dylika människor stifta lagar som alla vi andra ska följa? Har de tillräckligt gott omdöme för att klara av denna etiskt krävande uppgift?
Den där tobleronen var med andra ord inte särskilt viktig i sammanhanget. Förmodligen den bästa undanmanöver och medveten bagatellisering som gjorts av en politiker under modern tid.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, Mona Sahlin, Socialdemokraterna, fiffel
