Vi brukar säga att så länge någon inte är aggressiv så får denne hållas. Den som bryter mot icke-aggressionsprincipen (IAP) kan däremot lagföras. Så långt så gott.
Därutöver finns det en rad beteenden som inte nödvändigtvis är aggressiva men som ändå bryter mot den s.k ordningen. Att ställa sig att skrika mitt i natten på offentlig plats, spela hög musik, klä av sig naken, förfölja folk, raggla omkring berusad, prata nonsens med främlingar, organiserat tiggeri etc etc.
Listan kan göras lång med saker som inte är helt socialt accepterat beteende, men som inte nödvändigtvis bryter mot IAP. Vad gör vi med allt detta? Ska vissa tillåtas att fördärva det offentliga rummet, så att andra medborgare känner sig obekväma och skräms iväg?
Det här är en svår fråga för vissa, medan andra tycker att det är självklart att formulera lokala ordningsregler. Dessa regler kan skilja sig åt förstås, man kanske är mer tolerant mot höga ljud och avvikande beteende i en storstad än på landet. Det är också en kulturell och individuell sak, vissa är mer toleranta mot störningar, andra inte. Frågan är delvis flytande.
Därutöver finns det folk som vill att samma ordningsregler ska gälla överallt, att staten ska ta ett universellt grepp, och slutgiltigt definiera vad som är störande och inte. One size fits all. Frågan är om detta gör oss mer lyckliga? Statens meriter på området är ju inte lysande. De brukar mest röra till saker och ting. Kanske ska vi ge friheten till var och en, i våra lokala samhällen att besluta om vilka ordningsregler som passar oss bäst?
Kommunerna ska givetvis få formulera sina egna lokala bestämmelser som passar dem bäst. Vissa samhällen kanske blir lite strängare, andra lite mer tillåtande. Medborgarna röstar i förlängningen med fötterna. Vi bosätter oss där vi trivs helt enkelt.
