Landet Sverige befinner sig i en högst verklig politisk kris. Och då syftar jag inte enbart på turerna kring Transportstyrelsens vanskötsel av konfidentiella uppgifter. Nej, den här krisen går djupare, mycket djupare än så.
Personligen tycker jag att det svenska politiska systemet är en fuskbygge, fast ett hållbart fuskbygge, som har stått orört i många år framförallt för att vi inte haft några kraftiga stormar, översvämningar eller annat som kunnat rubba de illa ihopspikade plankorna.
Jag kommer här att räkna upp några faktorer som kan bidra till en verklig systemkris.
Socialdemokratin
Efter Tage Erlander som var partiledare och statsminister fram till 1969 har socialdemokratin fjärmat sig alltmer från arbetarna och blivit mer nyvänster. De har plockat upp trendiga metadebatter från de liberala amerikanska universiteten. Genus, gender, vänsterfeminism, rasifiering, kulturell apropiering är modeord som snurrar runt i de här kretsarna, medan arbetarrörelsen går över till att rösta på SD.
Göran Persson var en socialdemokratisk statsminister av den gamla skolan, men han ärvde högskattesamhället, som var svårt att utveckla i någon riktning, samt att han inte kunde hålla ideologin ren från experimentlustan från nyvänstern. Nu är de ett parti som stadigt minskar och på väg att bli alltigenom Gauche caviar.
Borgerligheten
Under många decennier har borgerlighetens signum varit bråk och osämja, när sedan Reinfeldt enade skarorna så var det många som kände segervittring mot den socialistiska hydran. Men ack så fel det blev, bara några månader in på alliansens mandatperiod så insåg vi att något var fel. Alliansen började sin bana med att höja skatten på tobak, och så har det fortsatt. Generella skattesänkningar förvandlades till jobbskatteavdrag, rut, rot etc. Borgerligheten hade förvandlats till teknokrater och socialdemokrater. Detta syntes särskilt väl under Reinfeldts andra mandatperiod, där de tappade greppet både över politiken och folkets förtroende.
Migrationskrisen
Under 2016 kom det ca 167.000 asylsökande till Sverige. Ökningen har under de senaste åren varit exponentiell. Därför handlar det egentligen inte om en specifik kris, utan om en havererad migrationspolitik under flera år. Det här innebär stora utmaningar för samhället, både vad gäller infrastruktur och rättsväsende, men även religiösa och kulturella aspekter. Genom att försöka lägga locket på debatten så ökade folkets missnöje starkt mot politiker, media och etablissemang. Och detta skapar en olustig samhällelig splittring i ett land där konsensus, tillit och plikt tidigare varit de främsta ledorden.
Sverigedemokraterna
SD var egentligen det enda parti som plockade upp missnöjet med den förda migrationspolitiken. De ställer sig också emot de politiskt korrekta medierna, nyvänstern och etablissemanget. Deras framgångar lät inte vänta på sig, från att vara ett litet uppstickarparti är de nu ett av de största partierna i riksdagen. SD bildar ett eget block inom politiken, och har ställt den tidigare maktbalansen på ända. Det finns därutöver en rad nya medier som samlats på denna planhalva, tillsammans bildar de en ny folkrörelse. Kanske är den en tidsfråga innan de tar över LO, där flertalet medlemmar numera röstar på SD?
Det demokratiska underskottet
Den svenska demokratin har länge haft en del vitala problem. Vi medborgare kan svårligen påverka vilka personer som placeras på röstsedlarna. De nomineras av partiledningarna. Interna uppgörelser med andra ord. I princip kan de lägga sina vänner och klienter på listorna. Och du kan enbart rösta på de namn som finns på valsedeln. Jag drar mig för det, men ord som riggat kanske inte är en helt felaktig beskrivning.
Sverige har inget vettigt primärvalssystem som i USA eller Tyskland, där alla som ställer upp i valet till riksdag, landsting eller kommun ska vara framröstade demokratiskt inom partierna, och inte nominerade.
Det finns vidare ingen bra svensk tillsynsmyndighet som kontrollerar politikernas arbete, t.ex en författningsdomstol. Vi har ett undermåligt ämbetsmannaansvar, samt en tandlös justitiekansler. Medborgarna har låtit systemet fortgå eftersom de känt sig trygga och inte velat bråka.
Kommuner och regioner känner sig tillika nedtryckta av centralmakten. Regionalstyre och subsidiarieprinciper finns snart bara på papperet. Landet styrs från Stockholm och vidare från Bryssel. EU dras också med ett demokratiskt underskott. Och många känner att de inte har något emot en fri marknad, men ett Europas Förenade Stater är något helt annat.
Den stora krisen
Vad händer den dag medborgarna vaknar och inser att de bor i en s.k failed state? Vad händer den dagen då bidragen till de nyanlända måste strypas pga av någon ekonomisk kris? Vi kan ju inte ha goda tider för evigt. Alla vet att nästa ekonomiska kris alltid lurar vid tröskeln.
Då får vi ännu värre problem med slum, ghetton, kravaller och verkliga no-go-zoner. Därutöver har vi problem inom partierna, inom det demokratiska systemet, samt en ny folkrörelse kring SD som viftar med det enda och sanna receptet (enligt dem själva).
Har vi otur är den nuvarande regeringskrisen bara början på något mycket värre och otäckare. Eftersom jag är en ständig optimist så tror jag vi kan vända utvecklingen, men frågan är om vi har rätt personer i kammaren för denna uppgift?
De är ju nominerade av sina vänner i partiledningen, som i sin tur nominerades av andra partikamrater. Den demokratiska kammaren som ska avspegla folkets vilja är en korrupt lekstuga. Kanske skulle vi få en bättre riksdag om vi lottade bland alla myndiga medborgare i landet?
Tillsvidare får vi hoppas att någon av de korrupta i lekstugan får lite råg i ryggen, tar tag i spaden och får ordning i sandlådan.
