Författaren och journalisten Jan Guillou har en särställning inom svensk kulturliv. Han har medverkat till flera uppmärksammade journalistiska avslöjanden, samt författat ett stort antal bästsäljande romaner.
Givetvis är det många som vill knuffa ner den pompöse Guillou från pidestalen. Denna gång skribenten Paul Frigyes, som skrivit boken Höjd över varje misstanke, där ett antal lögner om Jan Guillous privatliv och familj skulle avslöjas.
Tyvärr verkade det som att Frigyes research var undermålig, och Guillou sågade honom längs fotknölarna på bästa sändningstid. Anklagelserna om att Guillou skulle ha lämnat Solbacka läroverk utan slutbetyg bemöttes med ett originaldokument, och påståendet om att hans far inte var medlem i den franska motståndsrörelsen bemöttes med ett foto av densamme i motståndsrörelsens uniform.
Paul Frigyes blev ordentligt bortgjord, boken blev indragen av förlaget, och Jan Guillou kan rista ett nytt streck i gevärskolven över nergjorda byten.
Varför är folk så intresserade av Jan Guillou och hans förehavanden?
Jo, Guillou har skaffat sig en unik position där han tangerar både populärkultur och finkultur. Alla tycker och tänker något om Guillou, hans gripande bok Ondskan som beskriver pennalismen på en internatskola, hans manligt fåfänga agent- och riddarromaner, eller hans avslöjanden om IB-affären, där statsmakten registrerade oliktänkare.
Om någon ska sänka Guillou så bör det ske på det politiska slagfältet. Att han under fem års tid var inskriven i KGB:s avlöningsrullor kan möjligen bortförklaras som ett grävande journalistjobb – om det nu verkligen var så? Guillou var märkbart svettigare när detta fördes på tal för några år sedan.
Guillou har länge befunnit sig på vänsterkanten av den politiska arenan, den ideologi som velat kapa åt sig allt mer av folks vardagsekonomi i form av skatter och avgifter. Den ideologi som velat inskränka folks frihet genom regleringar, hot och ibland till och med våld.
Idag kan vi fnissa åt honom, och den socialistiska rödvinsadel han representerar, men det finns något vämjeligt och fult bakom fasaden. Samma mögliga dävna lukt som hos den konservativa herrklubb, som hade makten i samhället innan Jan Guillous upproriska generation såg dagens ljus. Upprorsmakarna har blivit ståndsmässiga förvaltare på ålderns höst. Och de innehar unika positioner i samhället, som svårligen kan intas utan en strid med karriären som insats.
Därför är det så många som vill fälla 28-taggaren Guillou.
