Begreppet kultur kan ha många olika betydelser, men ursprungligen handlade det om själens odling, latinets: kultura anemi. En kulturell person hade odlat sin själ, genom erfarenheter, samtal och litteratur. Begreppet stod i kontrast mot någon som var råbarkad och obildad, denne var helt enkelt okultiverad.
När vi idag pratar om olika kulturer, så menar vi ofta seder och bruk från andra länder, framförallt från länder bortom Europa. Den omfattande flyktinginvandringen från Mellanöstern har åter satt kulturbegreppet på kartan.
De har en annan kultur, sägs det, och det stämmer. Seder och bruk i Mellanöstern skiljer sig en del från de gängse svenska. Det finns en del att lära för svensken, att man är mer öppen och vågar tala med främlingar och snabbt knyta kontakter och eventuellt skapa vänskapsband. Här kan vi lära oss mycket. Givetvis finns det också saker vi inte gillar, synen på könsrollerna skiljer sig väsentligt från vår, även synen på brott och straff.
Ibland maskeras våld och brutaliteter bakom ett draperi av främmande kulturyttringar. Vi ser idag gäng av invandrade gatubarn i de större städerna, de stjäl, rånar och hotar. Vi ser också en ny form av sexuellt våld. Våldtäktslekarna taharush och bacha bazi är något nytt för vårt samhälle. Och ibland vet varken polis eller övriga myndigheter hur de ska tackla problemet. Att många av förövarna är minderåriga – åtminstone på pappret – gör inte saken bättre. Det blir svårt att både lagföra eller utvisa dem.
Dessa människor saknar kulturell bildning, enligt det gamla sättet att se på kultur. Det vi ser är frånvaro av kultur. Djungelns lag kallar vi det för ibland, det beskrivs bl.a i boken Flugornas herre av William Golding. När vissa grupper i samhället gör som de vill och plågar sina medmänniskor på olika sätt.
Vår västerländska kultur har vuxit fram genom århundraden, via greker, romare, germaner etc, under medeltiden, renässansen, upplysningen och industrialismen. Synen på rättsväsendet präglas av rättvisa såsom namnet antyder.
Kvinnans roll i samhället präglas av frihet, en frihet som alla medborgare åtnjuter. Vår syn på det offentliga rummet är att alla ska kunna vistas där utan risk för liv och lem.
Vi respekterar våra medmänniskor till den milda grad att vi inte förmår att säga ifrån och sätta ordentliga gränser.
Detta är inte heller kultur; undfallenhet, ryggradslöshet och relativism skapar ett samhälle utan etik och lagar. Och då har vi tappat vårt västerländska arv, då finns det inte mycket kvar att värna.
De antika grekerna pratade om något så omodernt som dygder, icke att sammanblandas med de kristna motsvarigheterna. De löd enligt följande: rättvisa (dikaiosyne), tapperhet (andreia), klokhet (prudentia), måttfullhet (sofrosyne).
Under senare år har vi ägnat mycket tid åt måttfullhet och klokhet, på bekostnad av rättvisan, och framförallt tapperheten. Vem vågar vara tapper i dessa dagar?
