Det klagas på att nätet kryllar av ”konspirationsteorier”, och dessutom går det inflation i begreppet; allt som inte är mainstream betraktas numera som konspirationsteorier. Vi vet knappt vad det betyder längre.
Ordet, om jag inte missminner mig, hade sitt ursprung i omständigheterna kring Kennedymordet, där avvikande åsikter benämndes konspirationsteorier som en slags nedlåtande beteckning på slutledningar som ogillades av utredarna. Och mordet är fortfarande en gåta, där det faktiskt finns trovärdiga belägg för att de gängse teorierna inte håller.
Så, begreppet har redan från början en nedlåtande ton. Syftet är ju att utövarna ska känna sig skamsna, och att omgivningen ska tro att de är lite tokiga. Jämför med begrepp som exempelvis ”rättshaverist” — det har en liknande klang. Och visst finns det personer som driver rättsfall in absurdum och överdriver på ett närmast sjukligt sätt, men det händer också att de ibland får rätt. Det blir svårt att skilja en rättskaffens persons järnhårda kamp från dårens fruktlösa. Kanske är det meningen?
I dag används begreppet konspirationsteorier om allt som är konstigt och lite avvikande, oavsett om det är en konspiration eller ens en teori. Från idéer om att månlandningarna var fejkade till rykten om märkligt innehåll på Hunter Bidens försvunna laptop — varav det sistnämnda slutligen visade sig vara sanning.
Om vi betraktar stora vetenskapsmän som Newton eller Tesla: de bidrog med viktiga kunskaper och landvinningar, men sysslade också med konstiga saker bakom kulisserna. Newton skrev böcker om alkemi, medan Tesla trodde att siffrorna 3, 6 och 9 dolde universella hemligheter. Han funderade också på dödsstrålar och jordbävningsmaskiner.
Dylika funderingar skulle i dag mycket väl platsa under det vida begreppet konspirationsteorier.
Kanske är det så att vi människor måste hålla igång fantasifulla funderingar för att kunna vara kreativa? Att även de smartaste forskarna sitter på kammaren och ägnar sig åt esoteriska teorier, långt borta från deras annars snustorra och logiska resonemang? En fri, ocensurerad kanal — ett hemligt mentalt utrymme, eller blott hjärngymnastik? Vem vet.
Att staten skulle slå ned på dessa vidlyftiga tankar — oavsett om de är sanna, halvsanna eller falska — vore en stor förlust. Men det är ungefär vad som är i görningen, både i Storbritannien och EU. Myndighetspersoner ska få oreglerad tillgång till vår korrespondens och våra onlineaktiviteter, samt bedöma våra ord och till och med utdöma straff om de anses strida mot den rådande ordningen.
Det är en självklarhet att vildhjärnor ska få växa fritt och odla sina galna tankar — så har det varit i västvärldens fria samhällen. Medborgarna anses vara kapabla att själva avgöra vad som är bra eller dåligt, sant, falskt eller mittemellan. Det är okej att vara mot influensavaccin, ifrågasätta koldioxidteorierna eller oroa sig över farliga ämnen i maten. Det vore märkligt att hävda motsatsen i den generella politiska debatten — det borde inte vara någon som ifrågasätter eller ens bryr sig om esoteriska funderingar, om inte våra ledare vore djupt inbilska, paranoida eller smått labila. Med andra ord: det är inte teorierna som är farliga, utan reaktionerna gentemot dem.
