När socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet går samman i en allians uppstår en del problem för väljarna. Framförallt för de som föredrar en socialdemokratisk mittenpolitik, ty många av vänsterpartiets företrädare är gamla kommunister, och de verkar fortfarande inte ha tvättat färdigt sin byk.
Lars Ohly är ett paradexempel på svärmeriet för kommunismen och dess repressiva samhällsmodell. Följande har sagts av Ohly i diverse sammanhang:
Vi får aldrig acceptera ett demokratibegrepp som står höjt över klasskampen.
Kuba är ett fantastiskt exempel på hur man under mycket fattiga förhållanden kan uppnå folkligt deltagande och ekonomisk rättvisa.
Marxism-leninismen är ett bra, riktigt och viktigt begrepp.
Läs mer på Wikiquote.
Vill det sig riktigt illa kommer Ohly – som grät när berlinmuren föll – att få en ministerpost 2010. Och det vore ett hån mot såväl våra demokratiska kärnvärden som de mänskliga rättigheterna. Ohly har visserligen backat något från sin hårdnackade linje, men frågan är om han i grunden har reviderat sin människosyn och sina teorier om hur samhället bör organiseras?
Det tråkiga i denna klagovisa är att Ohly långtifrån är ensam. Många ur den svenska intelligentian och folkkära personer som Jan Guillou, Stina Dabrowski, Sven Wollter (för att nämna några exempel) delar delvis den socialistiska världsbilden. Kanske är det ungdomliga ruset och ropen på förändring som konserverats? Måhända har de målat in sig i ett ideologiskt hörn, som de inte förmår att lämna. Att erkänna att man haft fel är ibland mycket svårt.
Samtidigt fortsätter dessa personer att påverka oss och våra barn från sina respektive maktpositioner. Ibland reviderar de sina tankar en smula, och anpassar dem till det rådande politiska språkbruket, ofta fortsätter de att debattera som om inga murar rivits, som om världen stått stilla i 40 år.
Utifrån upplevda eller antagna orättvisor – där företag och kapitalister suger ut arbetare medelst lön och arbete – tolkar de Marx profetior och skapar sig en olustig deterministisk framtid. Att världen under blott 100 år utvecklats till en allt bättre plats, ja, det bortser man ifrån. Konflikten mellan arbete och kapital anses fortfarande utgöra historiens röda tråd.
Politik för mig handlar framförallt om hur staten (dvs de gemensamma intressena) ska styras. Hur du och jag ska bete oss i hemmen, på arbetsplatsen eller i föreningar och församlingar är en privat fråga, som regleras av privata avtal. Och så länge vi medborgare inte skadar, kränker eller stjäl bör vi lämnas ifred av staten. Socialister, men även konservativa, nöjer sig inte med detta, ty de har synpunkter på allt som rör livet, både privata och offentliga frågor.
Allt detta medan verklighetens höghastighetståg rasar vidare, och medelklassen i Kina, Indien och Brasilien växer så att det knakar. Kanske är det istället så att fusionen mellan arbete och kapital skapat vårt välfärdssamhälle? Kapitalismen är givetvis inte perfekt, visst finns det orättvisor runt om på klotet. Men lösningen är knappast mer socialism. Och nu har turen kommit till Afrika, utdömt som ett hopplöst fall av det stora flertalet, där det ekonomiskt reformerade Kina investerar och långsiktigt skapar företag och arbetstillfällen.
Det finns ingen sanning i att världen skulle bli bättre om arbetarna tog över. Arbetare är blott människor, precis som du och jag. Kanske är de t o m mindre rustade att driva företag eller att styra ett land – ty de har generellt sett lägre utbildning och mindre erfarenheter av chefsskap. Därför har det ofta i realiteten varit så att intelligentian från medel- och överklassen styrt den socialistiska agendan. Och detta har knappast främjat arbetarrörelsen.
Att förbjuda eller sönderreglera det privata ägandet av företag är inte en genomtänkt lösning. Socialister pratar sällan om vilka ekonomiska risker det medför att starta ett företag. Och att merparten av världens företagsledare knappast frossar i bonusar, utan lever alldagliga medelklassliv. Dessutom är det fritt fram för alla och envar att starta egna företag, eller samägda kooperativ. Där alla medarbetare står för risken, och alla därefter får dela på vinsten. Kalla det socialism i mikroformat. Men vi ser få dylika företag, socialister har historiskt sett varit mer intresserade av att påverka folket från ovan, istället för att själva skapa tydliga framgångsrika exempel.
Att förstatliga företag och egendomar är inte fruktbart. När de forna ägarna och nyckelpersonerna lämnar verksamheten brukar produktionen ofta förfalla. Kreativitet och entreprenörsanda fungerar sällan i kommandoekonomier. Den östtyska Trabanten är ett gyllene exempel, samt det Ryska svaret på Concorden, TU 144, ett projekt som helt och hållet byggde på industrispionage. Att Sovjetunionen missade hela persondators-utvecklingen och det kommande nätverkssamhället är inte heller förvånande, ty industrier och produktion styrdes av ett fåtal, där man knappast satsade på nya ”onödiga” idéer.
Nu när vi ögnat igenom några av realkommunismens fatala misstag, kan man fråga sig om om detta är något att bygga vidare på? Vad driver dagens socialister? En allmän misstro mot kommersialism och massmarknad? Ett diffust hat mot USA? En känsla av att världen är orättvis? Eller en malande bitterhet över att man hade fel?
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, vänstern, kommunism, socialism, Ohly
