EU började som en ekonomisk union, där länder gick samman för att få ekonomiska fördelar och förhandlingsstyrka på den globala arenan, men också för att underlätta handeln mellan staterna själva. Upplägget skulle bidra till bättre ekonomi för medlemsländerna. Fattigare länder skulle lyftas upp och rikare länder skulle fortsätta att utveckla sina unika egenskaper, och tillsammans skulle helheten bli större än de enskilda delarna.
När EU inte kunde garantera ekonomisk återhämtning, och vi fick kris efter kris, insåg vi att det ekonomiska projektet höll på att misslyckas. I stället fick vi mer byråkrati, korrupta politiker och på senare tid hot om censur och repressiv lagstiftning. Migrationsexperimentet har inte hjälpt; den förändrade stadsbilden, de kulturella motsättningarna och den ökade brottsligheten har lett till stort missnöje bland många medborgare.
Detta missnöje har länge avfärdats som intolerans och rasism, men folk har fått nog. Ordleken börjar bli riktigt tröttsam, särskilt när det gäller vanliga medborgare som vill ta upp frågor om våld, sprängningar, undermåliga skolor, sjukvård osv.
Och de partier som företräder dessa impopulära åsikter börjar bli stora. De kallas ofta populister av sina motståndare, och när de inte kan stoppas med ord försöker de lagstifta mot dem eller åtala dem för brott. Vi ser detta i Frankrike med anklagelserna mot Le Pen, AfD i Tyskland och Georgescu i Rumänien.
Makten gör allt för att bevara sig själv. Och våra korrupta politiker förlorar alltmer kontakten med omvärlden, från att spendera miljarder på att bygga koldioxidfångare till att förbereda sig för krig med Ryssland.
Få européer tror på det överdrivna klimathotet, ingen vill riskera livet i leriga skyttegravar i öst, och dessutom är det ingen som längre tror på det mångkulturella samhället. Särskilt inte när det inte längre är mångkulturellt, utan domineras av en viss religion.
Hela efterkrigstidens filosofiska väv håller långsamt på att falla sönder. Vi byggde våra samhällen kring allas lika värde och humanism, vilket låter bra och rimligt, men godhetens berusning ledde snart till ett förbud mot att kritisera andra etniska grupper, kulturer eller att försvara sitt eget folk. Denna snällhetskultur gjorde oss européer till lätta måltavlor, som kunde utnyttjas av andra mindre skrupelfria grupper.
Det politiska hyckleriet har normaliserats så till den grad att människor accepterar politikernas dumhet, trots att de har fel om det mesta. Minns ni isarna som skulle smälta och haven som skulle stiga? Och lönerna skulle gå upp, arbetslösheten skulle gå ner, inflationen skulle bekämpas, mångkulturalismen skulle bidra till en bättre ekonomi, vinsterna skulle komma senare? Och vi skulle avveckla vår militär, ingen skulle utkämpa några fler krig, etc etc? Vi skulle aldrig acceptera så mycket dumheter från någon annan yrkesgrupp.
Vi ser en splittrad union, med flera olika fraktioner. Å ena sidan har vi en nord-sydlig fraktion, och å andra sidan har vi en öst-västlig fraktion, med människor från olika kulturer som motsätter sig unionen på olika sätt. Italiens premiärminister Meloni ignorerade EU:s gemensamma agenda och träffade president Trump själv för att förhandla om tullar. Vi har Orban och andra centraleuropeiska politiker som långsamt har distanserat sig från Bryssel i väntan på ett maktskifte i unionen. Sedan har vi det rebelliska Frankrike, där allt kan hända. Och de lydiga nordiska länderna, vars överdrivna lydnad har gett bränsle åt unionens totalitära ambitioner, vilket naturligtvis också bidrar till dess framtida fall.
När kommer EU att upplösas? Det är naturligtvis svårt att svara på, men vi minns östblocket som avvecklade sig självt hastigt och oväntat. När alla politiska charader blir meningslösa och till och med lögnarna tröttnar på att sprida sina lögner, då är frukten redo att falla. När politikerna bara är skådespelare och allt de säger är trams, när byråkratin uppfattas som meningslös, när de valda företrädarna inte längre tjänar folket, än mindre lyssnar på dem, då är det dags.
