Klarar välfärdsstaten 2000-talet?


Världen har blivit mindre; det går snabbare att resa, flyglinjerna blir allt fler, och det kostar mindre. Folk flyttar oftare mellan olika länder, både som professionell arbetskraft eller flyktingar. Internet binder oss samman, vi kan läsa nyheter i realtid om små och stora händelser. Även ekonomin är sammanlänkad, vi köper varor från andra sidan jordklotet, vi påverkas också i allt större grad av andra länders ekonomi.

Fenomenet brukar kallas för globalisering, och är ett resultat av den tekniska utvecklingen, ekonomisk liberalisering och välstånd. Paradoxalt nog så är det ökad rikedom som bidragit till de enorma flyktingströmmarna i Europa. För några år sedan hade de inte haft råd, eller inte haft tillräckligt med fakta och info om EU. Vi ser olika resultat av globaliseringen, det finns både goda och lite mer problematiska sidor.

Eftersom vi har generell välfärd i Sverige så bekostas flyktingarna med skattemedel initialt, och det kan ta många år innan de kommer i arbete. När tusentals flyktingar anländer varje dag blir det ett enorm tryck på statskassan. Men att höja skatten i landet med världens högsta skatt är ju lite problematiskt.

Nåväl, kan den svenska välfärden, i någon form, överleva globaliseringen?

Det finns lite olika tankar kring detta.

  1. En variant är att stänga gränserna, ha en restriktiv invandringspolitik, men fortsätta att erbjuda samma bidragssystem åt alla som bor i Sverige. Välfärdsstaten överlever.
  2. En annan variant är att ge olika former av bidrag till flyktingar och svenska medborgare. Flyktingarna får mindre ersättningar och har inte samma rättigheter. Det blir en uppdelad välfärdsstat.
  3. Den tredje och sista varianten är att avskaffa den generella välfärdsstaten, behovspröva alla bidrag, samt mer restriktioner kring ersättningar. Bidrag ges bara till de som verkligen behöver.

Historiskt sett så har socialdemokratin förespråkat den första versionen med restriktiv invandringspolitik. När systemet varit på väg att kollapsa så har man vidtagit åtgärder, som t.ex Luciabeslutet 1989, när man stängde gränserna och bara kvotflyktingar släpptes in.

Det är idag inga politiska partier som på allvar förespråkar de två sista alternativen. Tvåan skulle iof kunna fungera som en nödlösning under en kortare tid. Men i förlängningen kan förslaget bidra till ett nytt klassamhälle, där olika folk och etniciteter har olika rättigheter, med risk för social oro, ökad ghettofiering etc.

Trean, där man avskaffar den generella välfärdsstaten och behovsprövar alla bidrag, vore i det här läget kanske mindre krävande än vi tror. Och behövande människor skulle inte fara illa, de är ju trots allt de som får bidragen. Sveriges rykte som bidragsparadis utomlands skulle också gradvis avta. Invandrare bör skaffa sig ett arbete för att kunna stanna och försörja sig. Detta är grundtanken med klassiska öppna västerländska invandringspolitiken, flytta vart du vill så länge du kan försörja dig.

Inom den svenska politiska sfären är det idag bara SD som förespråkar förslag nr. 1. Och det kan vi tycka vad vi vill om. Det är inte det mitt inlägg handlar om.

Det är de andra partierna som är problemet. De andra partierna förespråkar varken ettan, tvåan eller trean. De har i dagsläget inga förslag på lösningar, varken de varianter jag presenterar här eller några andra idéer.

Och det är ju märkligt, samtidigt som inga av dessa partier vill avskaffa den generella välfärdsstaten, så vill ingen rädda den heller…


Missa inget!

En sammanfattning av veckans artiklar skickas till din inkorg, varje måndag.