Både den politiska högern och vänstern har sina realpolitiska brister. Högern kan ibland närma sig näringslivet så mycket att det uppstår svågerkapitalism och korporativism. Det handlar om en slags orättfärdig sammanblandning av det offentliga och det privata, där parterna berikar varandra på olika sätt.
Vänsterns fundamentala brist handlar om den överdrivna viljan att hjälpa. Om vi skulle uppnå ett samhälle där merparten av medborgarna blev medelklass, och de fattiga blev väldigt få, då skulle det i förlängningen inte främja vänstern. Folk som har pengar och klarar sig väl brukar rösta på något borgerligt parti, och väljarbasen skulle snart utarmas.
Därför är det ur ett vänsterpolitiskt perspektiv bra om det ibland uppstår kriser, nöd, eller om nya utsatta grupper introduceras. Ideologin handlar ju om att hjälpa och utjämna, och finns det inga att stödja så blir politiken meningslös.
Ett annat sätt för vänsterpolitikerna att framstå som handlingskraftiga kan vara att först reglera, och skapa diverse hinder för medborgare och näringsliv. Så kan man några år senare hjälpa genom att subventionera. Ofta har folk glömt de inledande regleringarna, när sedan subventionerna och stödet kommer så framstår politikerna som goda och välvilliga.
Ett exempel, förbjud fri hyressättning och försvåra ägandet och byggandet av fastigheter, skapa sedan offentliga bolag som bygger mängder av hyreslägenheter som erbjuds till låga hyror, subventionerat med skattebetalarnas pengar.
Eller kräv att pensionsavgifter automatiskt dras från lönen. Dör man innan 65-års ålder betalas pengarna inte ut till någon. Den tvingande avgiften gör att folk inte kan spara lika mycket själva till ålderdomen, pengar som skulle kunna läggas på ett bankkonto, och användas när man blir för gammal för att jobba, eller ärvas om man avlider tidigare.
Vänsterpolitikerna hjälper väldigt ofta, utan att egentligen hjälpa, de krånglar istället till det. Visst finns det folk som inte skulle kunna klara av att spara till pensionen, men hjälp dessa få istället för att hjälpa alla.
Men vänstern vill helst stödja alla, och på detta sätt göra alla beroende och förvandla dem till klienter, så att de röstar rött vart fjärde år. Vänstern vinner egentligen inte på att lösa problem och skapa ett stabilt samhälle, då skulle deras välvilja inte behövas. De lider av grav kapitalistfobi och välfärdsresistens. De vill inte att polisen ska klara av sitt jobb, de bryr sig inte om att sjuksköterskor och läkare går på knäna, att lärarna inte får någon respekt och inte kan hålla ordning i klassrummen. De vill inte att helprivata alternativ avlastar offentliga tjänster eller att civilsamhället tar mer ansvar.
Alla dessa problem skulle kunna gå att lösa med gott ledarskap, beprövad metodik och god planering – men det är inte önskvärt. Kaos är målet, och ständigt lama åtgärder, ändlösa utredningar och givetvis högre skatter, och fler i beroende.
