Den politiska debatten handlar ofta om rättvisefrågor, vad är rätt och vad är fel? Vilka är drabbade, kränkta och nedtryckta – och hur ska vi skapa rättvisa? Jag är den förste att beivra en rättvis behandling av alla individer, oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning etc, men det verkar som om idén om rättvisa spårat ut.
Vi lever i ett samhälle där tydligen alla känner sig kränkta på något sätt, och alla har en öm tå som någon ständigt trampar på. Vi är alla darrande små ömma varelser, som knappt tål luften vi andas.
Maciej Zaremba skriver häpnadsväckande om en handikappad man som inte har fysisk kapacitet att bli förskolelärare, men försöker ändå, och när det inte fungerar anmäler han till handikappombudsmannen. Vi får också bekanta oss med lärarstudenten som skriver usel svenska, när läraren påpekar detta vid en tentamen anmäls läraren av studenten för etnisk diskriminering. Stämningen är inte på topp vid Lärarhögskolan.
Kränkta kvinnor har fått en speciell status i medierna, där sanningen förvanskas för att storyn ska hålla. Pär Ström berättar om feta rubriker som förtäljer att en kvinna blivit fotograferad naken i sängen och förövaren frigiven! Tyvärr stämmer inte historien, han blev dömd (inte till sexuellt utnyttjande) utan för sexuellt ofredande. Även om syftet är att skapa en bra story, så utnyttjar journalisterna vår ömkan för de kränkta så till den milda grad att de ljuger oss rätt upp i ansiktet.
Medierna lär oss att det är tre gånger så många unga kvinnor som unga män som försöker ta sitt liv, och att antalet fullbordade självmord ökar bland unga kvinnor. Självmord utmålades alltså som ett kvinnoproblem. Trots att antalet fullbordade självmord totalt sett är mer än dubbelt så stort för män som för kvinnor. Här använder man statistik för att virra bort oss, och den som inte har undersökningen hemma på nattduksbordet tror givetvis på vad som sägs.
Så här fortsätter det, vi är alla offer, drabbade, kränkta och nedtryckta. Livet är förbannat orättvist. När spelreglerna är för hårda anmäler vi – för vi vill ju ha rättvisa – vi vill också vinna precis som vinnarna. Staten har blivit en beskyddare av särintressen, precis det som staten ska motverka. Alla ska ju behandlas lika eller hur?
Rättvisa handlar om att skapa lika förutsättningar för alla, inte ändra förutsättningarna allt eftersom. Det är orättvist – och kränkande – på riktigt.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, rättvisa, solidaritet, kränkningar
