Ibland kan jag skönja embryot till en ny frihetlig rörelse. En frihetlig ideologi utan den politiska framstegsivern, som var utmärkande för alla liberala inriktningar under förra och förrförra seklet. En ideologi som inte bejakar progressivism och blind framtidstro. För vi har tröttnat på den, levt förbi den, och sett alla dess avarter och följdverkningar.
Vi inser att kulturell förändring inte kan drivas i evighet, bara för sakens skull; till slut förändrar vi blott mekaniskt och utan vett och mening. Vi ser stadssaneringar, rivningar av stadskärnor, uppförande av miljonprogram, välfärdsstaten, högskattesamhället, statstelevisionen, du-reformen, nyord, relativism, genus, mångkultur, politiserad skola, statlig värdegrund, åsiktskorridoren, nannystate, överstatlighet, övervakningssamhället, klimatalarmism etc etc.
Vi inser att progressivismen inte nödvändigtvis leder till något bättre. De klassiska liberalerna var inte lika medvetna om detta, ty de levde före oss och anade inte de långsiktiga följdverkningarna. Jag tror att de idag skulle ställa sig ytterst frågande inför dagens socialliberalism och socialdemokrati, som nästan är sammanvuxna. Och står långt ifrån den ursprungliga liberalismen.
De klassiska liberalerna hade en hel del element som vi idag skulle koppla ihop med konservatismen, samt en del frikyrklig paternalism i kombination med kraftfull laisse faire politik – avregleringar, skattesänkningar och uppdatering av de medborgerliga rättigheterna. Frihetligheten saknas idag. Kvar är bara paternalismen och det varnande pekfingret.
Under 1950-talet föddes den moderna libertarianismen (den klassiska liberalismen efterträdare) och här var allt tillåtet så länge man inte skadade andra. Ickevåldsprincipen blev grundlagen som allt kunde härledas ifrån. Frihandel, öppna gränser, nattväktarstat, drogliberalism, pacifism, antimilitarism, ateism, fria aborter etc. Frågan kvarstod dock, vad skulle vi göra med alla dessa friheter?
Jag tror att många idag väntar på en frihetlig ideologi som är mer kulturellt traditionalistisk, mer pragmatisk, i större utsträckning baserad på sunt förnuft, mindre världsförbättrande, och istället försöker skapa ordning i den existerande närmiljön. Mer regionalism, större inriktning på civilsamhället än på individen.
Individen är givetvis fortfarande samhällets minsta beståndsdel, men vi är beroende av släkt, vänner, partners, samhället omkring oss etc. Vi är del av något större. Motsatsord som individualism och kollektivism känns plötsligt helt passé.
Den ekonomiska politiken följer delvis samma linje som tidigare, fast utan heliga kor. Exempelvis, vad spelar det för roll för medborgarna att vi har tullfritt när momsen ligger på 25% och punktskatterna på bensin sammanlagt är 60%? Frihandel och tullfrihet blir i det här sammanhanget blott tomma slagord från en ideologi som viskar ljuva löften men dessvärre sviker. Och vad betyder öppna gränser när skattebetalarna får bekosta massmigrationen inklusive dess följdverkningar på infrastruktur och kultur? Var ligger det frihetliga i detta?
Vi inser att de fria samhällena skapades i väst, och vi lyckades inte exportera vår samhällsmodell till hela världen. Vårt sätt att tänka är inte önskvärt och t o m bespottat i många länder. Kultur är viktigt för politik, kanske till och med avgörande. Kultur är viktigt för alla interaktioner. Och det är inte fult att gilla sin egen kultur mer än andras. Vi behöver inte låtsas vara toleranta och överseende. Vi respekterar människors värdighet, men inte nödvändigtvis deras åsikter och sedvänjor.
Även religionens roll och påverkan har förbisetts. Den klassiska liberalismen hade distinkta religiösa rötter, från kalvinismen och andra protestantiska rörelser. Religionens etiska ramverk och sammanhållande kraft har negligerats. Ryktena om Guds död må vara en smula överdrivna.
Idag har vi istället politiska kulter, där ungdomar går omkring med mördaren och ikonen Che Guevara på T-shirten. Vi har idrottsrörelser där medlemmarna veckovis samlas till den förlösande högmässan på stadion. Vi har musikdyrkan, veganförsamlingar, klimatreligioner, nyandlighet, new age, yoga, spiritualism, arbetsnarkomani, konsumism, drogexperiment etc etc. Transcendens och utomvärdsliga upplevelser kan uppnås på flera olika sätt. Den rigida ateismen är lika fel som den blinda tron.
Därutöver finns det många faktorer som inte kan skyllas på politik och ideologi. Det har hänt väldigt mycket under de senaste 200 åren. Industrialism, förvärvsarbete, urbanisering, atombomber, ungdomskult, sexuell frigörelse, massmedier, storfamiljernas och lokalsamhällenas upplösning, massmigration etc. Mycket av det som hände hade ytterst sina rötter i tekniska innovationer och ekonomiska omständigheter. Även om det ibland lindades in i politiskt omslagspapper.
På 1950-60-talet hade ungdomar för första gången i historien gott om pengar och möjlighet att forma sina liv, p-pillret lanserades, vi kunde vänta med att skaffa barn och förverkliga oss själva. Vi behövde inte längre ta hand våra gamlingar för det gjorde någon annan, vi kunde lämna byn där släkten bott i generationer, vi kunde resa, vi kunde lyssna på musik, se filmer och nyheter från världens alla hörn etc etc.
Vi blev medvetna samtidigt som vi blev avtrubbade. För egentligen spelade det inte så stor roll vad som hände på andra sidan jordklotet, vad den amerikanska presidentens hund hette, eller hur relevanta tidningarnas kostråd var. Mediabruset tilltog ständigt i styrka. Många kände sig istället ensamma, isolerade och framtidsdrömmen blev inte som man tänkt sig.
Innovationstakten ökar ständigt, men de stora framstegen låter vänta på sig. Det var nästan 50 år sedan vi besökte månen senast. Våra flygplan, bilar och brödrostar är uppdaterade versioner av 1960-talets prototyper. Vi fortsätter att skaka liv i våra uråldriga kärnkraftverk, istället för att bygga nya med modern säker teknik. Mikroprocessorerna blir i och för sig allt mindre och snabbare, och vi kan posta kattbilder på internet mycket enklare än för 10 år sedan. Dagens teknik är alltför ofta introvert, men många av oss vill uppmuntra extrovert teknik, som löser verkliga problem och inte skapar nya. Vi vill än en gång färdas dit ingen färdats förut, på riktigt, och inte i datorn.
Mycket av det vi nu reagerar mot är inte helt och hållet ideologiskt drivet. Vi får inte glömma industrialismens framrusande lokomotiv som förändrade våra liv i grunden. Att diskutera ideologi, progressivism och social ingenjörskonst är viktigt, men vi petar delvis på ytan. Modernismen handlar om många krafter i samverkan, politiken är blott en av dem.
Och nu kommer baksmällan efter modernismen och postmodernismen. Nu måste vi långsiktigt lära oss att leva med alla dessa innovationer, samhällsfenomen och möjligheter – att skapa en hållbar kultur och struktur av allt som kaotiskt snurrar runt oss. Och för detta krävs det delvis en ny frihetlig ideologi. Det räcker inte längre med ickevåldsprincipen driven in absurdum, mantrat om öppna gränser och frihandel, samt den kittlande övertygelsen om att vi är ideologiskt mer upplysta än alla andra. Det är över. Även verkligheten uppdateras med jämna mellanrum.
