Vi befinner oss i feminismens tidevarv; en stor del av det offentliga samtalet genomsyras av krav på att männen ska anpassa sig till kvinnornas ideal. Vi har lämnat tanken om jämlikhet, istället har rörelsen radikaliserats och förväntar sig männens underkastelse.
Vi ser krav på kvotering och nivellering, vilket på många sätt är ett brott mot det meritokratiska samhället, där alla ska ha samma chans. Nu ger vi kvinnor, minoriteter och sexuella grupperingar högre chanser, för att kompensera mot underliggande mekanismer, såsom det dominerande patriarkatet. Det märkliga är ju att om vi verkligen hade ett starkt patriarkat, så skulle dylikt aldrig tillåtas.
Nåväl, låt oss lämna radikalfeminismens modus operandi, den är uttjatad och mestadels ointressant. Hur ser kvinnors situation ut idag egentligen? Har den förbättrats nämnvärt sedan införandet av en dominerande feministisk politik? Har kvinnor fått det bättre under de senaste, låt oss säga 20-30 åren?
Svaret på den här frågan är nej. Kvinnornas situation i västvärlden har försämrats rejält. Både vad gäller säkerhet på gator och torg, attityder från allmänheten, samt hur kvinnor behandlas i vardagen.
Den stora vågen av invandrare från Mellanöstern har bidragit till att även deras kvinnosyn importerats och därutöver radikaliserats. När hundratusentals migranter med dylik kultur blandas med den relativt fåtaliga ursprungsbefolkningen blir resultatet dystert. Vi ser en ökning av antalet våldtäktsfall och alla typer av våldsamt och hotfullt beteende mot kvinnor. Krav på separata offentliga rum reses av nykomlingarna, både vad gäller bad- och idrottsfaciliteter, men även inom livets övriga områden.
Lägg därtill överklassens mörka syn på kvinnor, vilket framgår av dokument från Epstein-utredningen som offentliggjorts av amerikanska myndigheter. Här jämförs kvinnor med boskap, som man kan göra vad man vill med, och det finns inte heller någon respekt för unga kvinnor eller flickor. Vi ser ett kompakt samhälleligt mörker och inte sällan galenskap.
Den västerländska synen på kvinnan som en egen unik individ, som har både rättigheter och skyldigheter är på många vis bortblåst. Begrepp som kvinnofrid och jämlikhet har fallit bort från vokabulären, och antingen ersatts med hat och hån, eller av radikalfeministernas omåttliga krav på männens underkastelse. Det finns ingen sans och vett, ingen mellanväg, utan blott två ytterst aggressiva stigar som leder bort från kultur och civilisation.
