Vi befinner oss i feminismens tidevarv; en stor del av det offentliga samtalet genomsyras av krav på att männen ska anpassa sig till kvinnornas ideal. Vi har lämnat tanken om jämlikhet, istället har rörelsen radikaliserats oss förväntar sig närmast männens underkastelse.
Vi ser krav på kvotering och nivellering, vilket på många sätt är ett brott mot det meritokratiska samhället, där alla ska ha samma chans. Nu ger vi kvinnor, minoriteter och sexuella grupperingar större chanser, för att kompensera mot underliggande mekanismer, såsom det dominerande patriarkatet osv. Det märkliga är ju att om vi verkligen hade ett dominerande patriarkat, så skulle dylikt aldrig tillåtas hända.
Nåväl, låt oss lämna radikalfeminismens modus operandi, den är uttjatad och mestadels ointressant. Hur ser kvinnors situation ut idag egentligen? Har den förbättrats nämnvärt sedan införandet av en dominerande feministisk politik? Har kvinnor fått det bättre under de senaste, låts oss säga 20-30 åren?
Svaret på den här frågan är nej. Kvinnors situation i västvärlden har försämrats rejält. Både vad gäller säkerhet på gator och torg, attityder från allmänheten, samt hur kvinnor behandlas i vardagen.
Den stora vågen av invandrare från Mellanöstern har bidragit till att även deras kvinnosyn importerats och därutöver radikaliserats. När hundratusentals migranter med dylik kultur blandas med den relativt fåtaliga ursprungsbefolkningen så blir resultatet dystert. Vi ser ökade fall av våldtäkter och allehanda våldsamma och hotfulla yttringar mot kvinnor. Krav på separata offentliga rum reses av nykomlingarna, både vad gäller bad- och idrottsfaciliteter, men även inom livets övriga områden.
Lägg därtill en mörk kvinnosyn hos överklassen, vilket avslöjas via dokumenten från Epstein-utredningen som släppts fria av amerikanska myndigheter. Här jämförs kvinnor med boskap, som man kan göra vad man vill med, och det finns inte heller någon respekt för unga kvinnor eller flickor. Vi ser ett kompakt samhälleligt mörker och inte sällan galenskap.
Den västerländska synen på kvinnan som en egen unik individ, som har både rättigheter och skyldigheter är på många vis bortblåst. Begrepp som kvinnofrid och jämlikhet har fallit bort från vokabulären, och antingen ersatt med hat och hån, eller av radikalfeministernas omåttliga krav på männens underkastelse. Det finns ingen sans och vett, ingen mellanväg, utan blott två ytterst aggressiva stigar som leder bort från kultur och civilisation.
