Man kan fråga sig varför jag skriver om Gene Simmons, när jag istället borde engagera mig i valrörelsen, agitera och analysera politiska utspel etc. Det här är ju trots allt en politisk blogg. Tyvärr förmår inte valet att väcka mitt intresse på allvar. Istället vill jag dröja mig kvar vid just Gene Simmons, min barndomsidol, den sminkade basisten från rockgruppen Kiss.
Ni som orkade lyssna igenom den ungerska radiointervjun jag postade för några dagar sedan vet att Simmons mor kom från den lilla byn Jánd i östra Ungern. Eftersom hon var av judisk börd tvingades hon att fly nazisternas härjningar, först till Israel och sedan USA, där sonen sedermera påbörjade sin karriär och blev en av rockens ikoner. Och det här är blott ett familjeöde bland miljoner andra. Flyttlassen har gått från Europa till resten av världen under många år.
Simmons släkt bodde i dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Denna märkliga statsbildning är intressant ur flera olika aspekter, bl.a för sin kosmopolitiska karaktär. Här samsades många olika språk och nationaliteter, det pratades tyska, ungerska, flera slaviska dialekter och jiddisch. Wien var under det förra sekelskiftet världens 6:e största stad och en smältdegel för kultur, konst, musik och forskning. Här kunde man träffa på Mahler, Bruckner, Brahms, Strauss, Freud, Wittgenstein, Kafka m fl.
Nationalism, osämja och första världskrigets nederlag rev sönder imperiet. Kvar blev några små sömniga centraleuropeiska stater, som därefter utsattes för nazisternas och kommunisternas härjningar. Av det en gång så mäktiga riket fanns inget kvar. Men människornas idéer, tankar och drivkrafter försvann inte, nej, de flyttade någon annanstans. Där det fanns bättre grogrund, och ett mer tillåtande klimat.
Av denna anledning bor jag själv i Sverige och Gene Simmons i USA. Våra föräldrar gjorde ett val, de lämnade fattigdom, grymhet och elände för att söka lyckan på annat håll. Liksom miljoner andra. Vi söker ständigt de bästa möjligheterna för oss själva och för våra barn.
Under de senaste åren har jag alltmer börjat att tvivla på Sverige. Jag är visserligen född och uppvuxen här, fred och frihet råder, men jag känner att det här inte längre är drömlandet som mina föräldrar en gång flyttade till.
Oavsett vilka som vinner valet kommer Sverige att förbli ett högskatteland, härom är våra politiska partier överens. Häften av det vi skapar går till staten, för att finansiera givmilda politikers grumliga visioner.
Sverige är dyrt i drift, dyrare än de flesta länder, trots att att kvaliteten på vård, omsorg, skola och rättsäkerhet inte är högre än andra i västländer. Vi vill gärna intala oss att vi är världsbäst, men vi vet att det är en vit lögn, ett slags dimmigt självbedrägeri som får oss att överleva här i kalla nord. 8 av 12 månader genomlider vi i kyla och mörker. Men oavsett vad som händer ute i stora vida världen så kommer Sverige att vara världsbäst. Alltid.
Sanningen är den att vi är omkörda. Det är inte i Sverige de stora idéerna kläcks, kanske inte ens de små. Kanske har det blivit min tur att packa väskorna och flytta till ett annat land? Är jag ensam om dessa tankar?
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, Sverige, flytta, flytta utomlands, migration, invandring, utvandring
