I väst sprids ryktet om att Putin är isolerad och håller på att bli galen, men det är knappast det intryck han ger vid intervjuer eller tal. Han vet exakt vad han sysslar med, och har planerat sina drag noggrant. Och nu när västvärlden är som svagast, när amerikanerna har en dålig ledare, när vi är splittrade internt i frågor om klimat, genus och vilka pronomen som ska användas, då finns det givetvis andra nationer som kan fylla maktvakuumet. Det är egentligen ett enkelt spel. Det är samma spel som pågår i en vargflock, om ledaren börjar bli gammal och sliten, så kommer han att utmanas. Det är västvärlden som är trött, dekadent och förvirrad.
Frågan vi bör ställa oss är hur långt Putin är villig att gå? Det som händer nu är hans Sudetenland, jämför med när tyskarna under andra världskriget tog de tysktalande delarna av Tjeckoslovakien. Inte långt därefter invaderades hela Polen. Och då tyckte de västliga alliansen att de fått nog, och förklarade Tyskland krig, därmed startade andra världskriget.
Vi har en liknande situation nu. Det finns inget land som vill offra sig för Ukraina, som vill skicka sina söner att dö för att försvara Kiev. Och Ukraina är inte heller med i Nato, även om de vänt sig västerut och visat intresse.
Frågan är vad som händer nästa gång? Ett anschluss med Vitryssland är förmodligen redan fullbordat. Det mest logiska vore att ryssarna försökte inta Lettland och Litauen, som också har ryska minoriteter, och ligger likt ett lapptäcke mellan moderlandet och enklaven Kaliningrad. Genom att införliva dessa baltiska stater så kommer Ryssland att helas, vore det korrekta propagandistiska uttrycket, som förmodligen kommer att spridas i ryssvänliga medier. Frågan är om Nato kommer att hjälpa de baltiska medlemsländerna?
Den västliga moralen är låg. Det är många som är trötta på krigen i Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien osv. Självhatet växer sig starkt hos de som ser väst som den fria, självklara och demokratiska kraften. Vi ser decennier av konflikter för att mätta den amerikanska krigsindustrin och dess klienter, onödigt dyra krigsäventyr i tredje världen hos folk vi knappt känner till. Putins utspel kan upplevas som mer äkta. Det finns en del tysta sympatier även i väst för Putins rättframma och okomplicerade hållning. Han krigar för att slippa kärnvapen invid gränsen, och för att säkra sitt territorium och folk.
Men någonstans på vägen kommer västvärlden att behöva säga ifrån. Om Putin fortsätter med sin militära expansion så måste han någon gång stoppas. Och vem ska stoppa honom om inte vi, den splittrade och förvirrade västvärlden. Frågan är vad genus- och diversitetsfrågan gjort med våra arméer? Kan vi skicka jämlikhetsplutoner eller transbataljoner för att tillintetgöra den stora björnen i öster? Eller ska vi skicka hundra tekniskt överkomplicerade jaktplan av senaste modellen, medan ryssarna skickar tusen gamla fulplan rustade till tänderna med miljöfarliga och icke-nedbrytbara bomber? Medan vi ägnat oss åt icke-frågor och navelskådande har resten av världen gått vidare.
Västvärlden är medveten om sina svagheter, ryssarna kommer förmodligen att få härja fritt, kanske försöker man binda dem vid diverse avtal och fördrag som egentligen inte betyder någonting. Går Nato in med trupp så har vi ett tredje världskrig. Det finns också en risk att någon av parterna försöker sig på en kärnvapenattack, för att snabbt demoralisera den andra parten. Men då kommer det attackerade landet att svara, och vi kommer tillika att bli bombade tillbaka till stenåldern.
Vi får inte heller glömma att de som hade fingrarna på avtryckarna för 50 år sedan var mognare, mer bildade, och de var insatta i livets realiteter. Många av dem var veteraner från världskrigen, de visste vad storskaliga konflikter innebar. Idag har vi Biden, Trudeau och Macron. I bästa fall är de blott marionetter, och kunnigare personer står bakom dem. I bästa fall.
Så, nu när vi sovit ruset av oss, uppblåsta av krigets vindar, plötsligt kommer insikten att vi står inför ett allvarligt hot. Ett hot mot vår värld och vår fria livsstil, eller det som en gång var vår fria livsstil.
Putin må ha rätt eller fel historiskt sett om sina territoriella krav. Men vi är och förblir en del av väst, och någon gång utmed vägen så kommer vi att behöva stoppa honom.
Vi har att välja mellan det perversa västliga imperiet, det auktoritära ryska eller det despotiska kinesiska. Många väljer per automatik väst, det sitter i ryggmärgen, jag ser sympatiserande Ukrainska flaggor överallt. Men livet handlar inte om att godhetssignalera på sociala medier. Utan om att sätta sig i vad som händer, underhålla olika vinklar och synsätt, och därefter göra en analys – även om analysen bara kan gå åt ett håll. Vi måste förstå vår motståndare. Att kalla honom isolerad och galen säger förmodligen mer om oss själva.
Västvärlden är i ett skriande behov av ett nytt ledarskap. Det anglo-amerikanska imperiets tid verkar vara utmätt. Visst, de kommer att kämpa vidare för att påvisa sin makt, ungefär som Romarna gjorde vid nedgången och fallet. Men det finns hungrigare folk därute. Vi är själva är mätta, feta och ignoranta. Vi vill inget, kan inget och förstår inget. I bästa fall blir krisen i Ukraina ett uppvaknande för oss i väst. Och i värsta fall vår undergång.
