Ja, nu hör man folk som bara för en vecka sedan villa släppa in alla flyktingar, istället förespråka att man borde stänga gränserna helt och hållet ett tag, tills man rett ut saker och ting. Från den ena extremen till den andra alltså.
Vi som hela tiden hävdat att man borde ta in lagom många flyktingar – och speciellt satsa på FN-kvotflyktingar – har länge ignorerats i debatten i förmån för Miljöpartiets och Sverigedemokraternas brösttoner. De gröna vill ha öppna gränser, och de bruna vill stänga dem. Och de flesta har flockats kring de här två extremistpartierna. Ganska barnsligt, ungefär som att världen är svart och vit, ond och god, bra och dålig. Som handlingen i en sämre Hollywoodfilm.
Nåväl, även om folk håller på att vakna är det ganska trist att se dem gå från den ena extremen till den andra.
Av förra årets ca 167 000 migranter som sökte sig till Sverige var det bara ca 2000 som var FN-kvotflyktingar. Och det är dessa som egentligen är de riktiga flyktingarna, ty det är ju FN som skapat termen flykting, och hanteringen går under FN-flagg. Så de 165 000 andra som kommit till Sverige – vad har de för status? Ja, det är Sveriges egen hemkokta variant av flyktingbegreppet, man åberopar flyktingliknande skäl, men några riktiga flyktingar är de inte.
Så man har tagit emot ca 165 000 personer på tämligen lösa grunder?
Ja, det stämmer faktiskt. Det är ganska underligt, eftersom det finns en hel del riktiga flyktingar där ute som behöver hjälp. Och biståndspengarna, som man ströp och flyttade till migrationspolitiken de kunde nog använts bättre, till vaccin, mediciner, läkare etc för folk som har det riktigt svårt.
Att bygga en fungerande invandringspolitik är egentligen inte så svårt – man måste bara vara stringent, och satsa på både arbetskraftsinvandring och flyktingmottagning (enl. FN).
Låt duktiga människor komma till landet och arbeta. Integration fungerar bra vid arbetskraftsinvandring, då det visar sig att folk anpassar sig till den nya kulturen snabbt via arbetsplatsen. De träffar också nya vänner och kan börja bygga ett socialt nätverk.
Samt ta emot FN-kvotflyktingar, dubbla eller tredubbla dagens kvot. Då har landet uppfyllt sin internationella solidaritet med råge. Dylika nivåer kan man hantera, och vi kan erbjuda flyktingarna ett bättre liv.
Problemet är att i dagens läge finns det, vad jag vet, inget parti som förespråkar den här enkla och fungerande modellen. SD vill kraftigt begränsa arbetskraftsinvandringen och närmast stänga gränserna. De andra partierna vill fortsätta med att släppa in migranter som inte är riktiga flyktingar enl. FN, samt den kostsamma hanteringen kring detta – fast just nu vill de stora partierna ha stängda gränser. Vi befinner oss visserligen i en kris, men det finns en framtid också.
Finns en ledig politisk nisch här. Och jag tror att den skulle vinna folkligt stöd, vilket vi numera inser är mycket viktigt. Utan folkligt stöd så stannar politiken som ett rostigt urverk. Politik måste byggas underifrån och upp – och inte som idag uppifrån och ner. Det kallas inte demokrati, utan något annat.
