Yttrandefrihet är en av liberalismen pelare. Den utgör grunden till demokratin och vår västerländska livsstil. Åtminstone var det så tills för några år sedan.
Det har blivit allt vanligare med olika sorters inskränkningar av det fria ordet, både vad gäller att kritisera religion, kultur som att uppröra folks känslor över lag.
Det stora skillnaden mot för 20 år sedan är Internet.
Förr i tiden kunde blott ett fåtal göra sina röster hörda, journalister, författare, politiker, kändisar etc. Journalisterna skolades till sitt yrke, och följde diverse etiska regler i sitt yrkesliv. Det fanns ett sätt att prata offentligt, och ett annat sätt hur man pratade privat.
Den politiska korrektheten var ett sätt att skydda det offentliga samtalet från okultiverade idéer och pöbelaktigheter. Man ville hålla en viss nivå, och medierna närde olika idéer om folkbildning och ville värna sina annonsörer, samt hålla sig väl med diverse lobbygrupper som exempelvis nykterhetsrörelsen, kvinnorörelsen, religiösa grupper etc etc.
När Internet plötsligt gjorde det möjligt för alla och envar att uttrycka en åsikt ändrades hela debattscenen.
Kommentarsfält, chattar och sociala medier fylldes med okvädningsord och ren och skär smörja. Ilskan visste inga gränser. Pöbeln äntrade scenen, och plötsligt var det fria ordet inte så vackert och ljuvligt klingande längre.
Nu gör etablissemanget allt för trycka ner felaktiga åsikter, mota bort felstavningar, särskrivningar, svordomar och hot. De sociala medierna ska i England samarbeta med polisen och jaga internettroll och andra som är fula i mun. Hatbrott på nätet anses utgöra ett stort problem.
Men om vi tänker efter, hur kan egentligen ord och stavelser i en chatt rubba världsordningen? Jag säger inte att texempelvis hot om våld är bagateller – men om parterna inte känner varandra, är tidigare ostraffade, och förmodligen aldrig kommer att interagera i verkliga livet – så faller det hela ibland ganska platt.
Det gäller att sila försiktigt bland mygg och elefanter för polisen och rättsväsendet som egentligen har fullt upp med annat.
Grovt språk och yviga åsikter tilläts förr i tiden enbart bakom kulisserna i herrklubbarna, när fruarna gått hem, och allmogen inte var närvarande. Då kunde överheten svära, skråla och häva ur sig otidligheter i parti och minut. Men det var inget som offentliggjordes eller talades högt om, ty det var ju skillnad på folk och fä.
Nu har herrklubbsjargongen spridit sig ut till alla och envar. Och det tilltalar inte eliten. Inte det minsta. Herrejävlar vilken förbannad skit som skrivs nuförtiden!
