President George W Bush förespråkar tortyrliknande förhörsmetoder (s k skendränkning) och lade häromdagen sitt veto mot kongressens förbud. Han har inte någon av presidentkandidaterna med sig i frågan. Bush blir allt mer isolerad, och krigshetsarnas skara blir sakta men säkert mindre.
Om amerikanerna väljer Clinton eler Obama kan vi vara rätt säkra på att trupperna börjar återvända hem från Irak. Vi hoppas också på att det konstitutionsvidriga fånglägret i Guantanamo Bay avvecklas, liksom andra liknande anläggningar i Irak och Afganistan. Vi hoppas också att undantagslagarna USA Patriot Act avskaffas.
Koncentrationsläger, tortyr, undantagslagar och invasionskrig på oklara grunder känns så främmande att vi förtränger det hela. Vi vill inte riktigt tro att alla dessa stalinismens och fascismens komponenter nyttjas öppet och samvetslöst. Vi vill fortfarande tro att USA bär frihetens fackla, och vi tröstar oss med att politik handlar om att välja det näst sämsta alternativet. Bush är trots allt bättre än Ahmadinejad, Putin och Hu Jintao. Och visst är det så, den amerikanska presidenten kan åtminstone röstas bort; och yttrandefrihet och personlig frihet väger fortfarande starkt i Amerika, värden som fortfarande klingar ohörda i stora delar av t ex Asien.
Många i det amerikanska ledargarnityret ser kampen mot islamismen som ett nytt kallt krig, de vill precis som på 1940-80-talet värna de amerikanska frihetliga värdena genom bekämpa dess fiender. Den stora skillnaden mot idag är att fienden saknar ansikte, terrorismen är inte en stat, ett land eller ett folk. Terroristen agerar ologiskt ur ett västerländskt perspektiv, saknar respekt för sitt och andras liv, och kan på detta sätt operera utanför vårt etiska ramverk. Vi vet aldrig var eller när hon kommer att slå till, och den rädsla som föds ur detta är måhända farligare än den enskilde terroristen.
Det hopplösa Vietnamkriget skapade vänsterrörelsen under 60-talet, och drog med sig en hel generation som på allvar tyckte att proletariatets diktatur kunde vara ett alternativ till demokrati och frihet. Dessa ungdomar är numera snart pensionärer, och deras ideologiska gärning har knappast bidragit till att främja vår kultur. Och Irakkriget skapar en ny opposionell rörelse mot USA, de amerikanska politikerna tvingar in radikala ungdomar i ett hörn. Förr om åren vurmade ungdomarna för Sovjetunionen och Cuba nu närmar de sig islamisterna istället, enligt logiken fiendens fiende är min vän.
Studentrummens väggar kläs numera med planscher av Che och Hizbollah, sida vid sida. Frihet jämställs med fascism, liberala värden relativiseras. Islamisterna vinner de unga, precis som kommunisterna Castro och Pol Pot gjorde förr om åren. Det hör till ungdomens natur att vara revolutionär och radikal, vi är ännu odödliga, innan kärlek, förhållanden, barn och ansvar får oss att öppna ögonen för den lilla sköra oskuldsfulla världen som finns runtomkring oss. Sen blir vi rädda – rädda för allt – rädda att barnen och kärleken ska tas ifrån oss, så rädda att vi röstar på män som George W Bush.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, Irak, Bush, USA, vänstern, konservatism
