Många noterar att vårt västerländska samhälle är på väg mot ett vägskäl. Och det gäller både inom politiken, kulturen, arkitekturen, musiken osv. Den vanlige medborgaren säger att världen blivit galen, vissa menar att det är Trump, Brexits och populismens fel, andra anklagar vänstern, globalismen och kulturmarxismen. Det vi kan vara överens om är att något mullrar, och det sker inte längre under ytan, det börjar bli allt mer påtagligt.
Politiken har nått vägs ände; de rättigheter som kvinnor och allmogen fick för snart 100 år ledde inledningsvis till ett öppet och fritt samhälle. Få kunde då ana att demokratin och folkstyret också kunde bli restriktivt och auktoritärt. I takt med att politikerna fjärmade sig från folket, och makten flyttades allt längre från gräsrötterna, så började det politiska projektet snart att urarta.
Under de bägge världskrigen socialiserades ekonomin i många länder, för att kunna hantera ransoneringar, beredskap och storskalig vapenproduktion. De flesta hittade tillbaka till en mer fredlig och öppen marknadsekonomi vid krigsslutet. Sovjetunionen behöll den militära prägeln, och delvis även USA, vars gigantiska militärmakt fortsatte med kampanjer i Korea, Vietnam, Kuwait, Irak, Afghanistan osv.
Folket i väst blev tilldelade en stor portion frihet från 1950-talet och framåt. Lagar, regleringar och byråkrati hölls på en överkomlig nivå, detsamma gällde skatter och avgifter. Staten lämnade folk ifred, och civilsamhället utgjorde fortfarande en betydande faktor i våra liv. Tyvärr gick det snart inflation i politiken, från att riksdagen blott träffades några gånger per år i början av seklet, så förvandlades den till den till paragraffabrik som lade sig i alla aspekter av våra liv.
När välfärdsstaten lanserades började statens makt över vårt vardagsliv att öka anmärkningsvärt. För att få tillgång till stöd och bidrag så krävdes det förstås att myndigheter fick mer insyn i vår ekonomi och våra liv. Fördelningspolitiken kom snart att omfatta alla medborgare, och statsmaktens insyn blev allt större, både vad gäller våra besparingar, skola, utbildning, kultur etc. Vi gick från ett totalt skattetryck på 19% till 45%, resan tog 27 år, från 1951 till 1978. Det är en enorm förvandling, som vi ofta blundar för, eller inte vill låtsas om. När sedan EU bildades så växte politikerväldet ytterligare, och nu uppstod ännu en sfär byråkrater ovanpå det redan existerande lagret.
Under 1990-talet när vänstern förlorat den ekonomiska striden, med Sovjetunionens fall, så fortsatte man istället inom kulturen. Trots det fria och öppna samhälle som skapats för ca 100 år sedan så fick vi plötsligt lära oss om strukturell diskriminering, postkolonialism, patriarkatet osv. Världen var inte alls rättvis, som vi lärt oss. Vi måste slåss för alla de här rättigheterna – en gång till. Fast vi egentligen redan hade likhet inför lagen, allmän rösträtt och allt annat. Men det räckte liksom inte, orättvisorna låg mer på djupet av samhället, och för att komma till bukt med dem så krävdes en omvandling. Och där står vi idag.
Många av oss blev förvånade över hur ett influensavirus kunde stänga ner hela världens ekonomi, och med vilken lätthet undantagslagar lanserades som detaljstyrde vårt liv och leverne. Vi blev också förvånade över de protester som växte fram under pandemin, där aktivisterna plötsligt struntade i alla nypåkomna regler, och makthavarna lät dem hållas; de vandaliserade gator och torg, började riva ner statyer och krävde revidering av vår historia.
Förvåningen började snart ersättas av rädsla. Vi insåg att protesterna inte längre handlade om polisvåld och svartas rättigheter, utan om att omkullkasta den rådande ordningen, och ersätta den med något annat. Oklart vad.
En annan insikt uppenbarade sig också. Var det så här lätt att bara strunta i alla regleringar, och kräva total omstrukturering av samhället? Med makthavarnas tysta medgivande?
Om man tillhör rätt grupp, så kan man tydligen komma förbi den den enorma staten och alla dess påbud. Hårda regler och förordningar finns till för vissa, men när det kommer till kritan så gäller de inte alla. Något förenklat; de produktiva skattebetalande medborgarna lyder under det officiella regelverket, medan de som anser sig vara förfördelade lyder under ett annat inofficiellt regelverk.
I praktiken så är det så här världen fungerar just nu. Vi är i praktiken inte lika inför lagen längre, vi har inte lika rättigheter. Det samhälle vi skapade för ca 100 år sedan finns inte längre. I praktiken är demokratin och meritokratin avskaffad, och ersatt med ett pöbelvälde. Utvecklingen mot det här stadiet skiljer sig runt om i världen. Sverige ligger långt fram, och det politiska paradigmskiftet syns ganska tydligt.
Det här är inget ovanligt historiskt sett. I det Ottomanska riket så gällde skilda regler för olika etniska grupper, de betalade varierande skattesatser och hade skilda lokala ledare och styrande strukturer. Och i Europa så hade vi adeln, som var skattebefriade och åtnjut specifika privilegier på grund av arv, men även gärningar på slagfältet osv. Vi är alltså på väg tillbaka till ett neofeodalt tillstånd, där olika regler kan gälla om du befinner dig i en specifik etnisk enklav, vilken klass du tillhör eller vilken färg du har på huden. Och det här paradigmskiftet har framförallt skapats av rättighetskrigare, antirasister, vänsteraktivister osv, samt deras medhjälpare inom både näringslivet och politiken. Det s.k woke-kapitalet är inte sena med att haka på företeelser som framstår som progressiva, och det politiska etablissemanget både till vänster och höger gör detsamma. Vi upplever en politisk våg i den här riktningen.
Hur kunde det då bli så här? Situationen är uppenbarligen farlig och samhällsnedbrytande.
Ofta finns det inga lätta svar, men i det här fallet så är det ganska enkelt. Det handlar om rättigheternas kärna. Vi kan bara erhålla fullkomliga rättigheter en gång. När ett samhälle uppnått detta så kan man ägna sig åt andra saker, odla sin trädgård, bygga tempel eller vad man nu är road av. Men så fungerar det uppenbarligen inte i rättighetskrigarnas medvetanden. I deras ögon tar kampen aldrig slut, det börjar med:
- krav på jämlikhet,
- det fortsätter med subventionering och särbehandling av den kränkta gruppen,
- och fortsätter med hat och begränsningar gällande den okränkta gruppen.
Redan punkt två är felaktig. Att subventionera en grupp via offentliga medel är strikt talat inte rättvist. Och vem ska avgöra hur allt ska fördelas? När man kommer till punkt tre så har situationen urartat rejält. Och där är vi idag. Från demokrati och meritokrati – till neofeodalism och pöbelvälde i tre steg.
