Trump åtnjuter stor succé med sin inrikespolitik, där han på bara några månader minimerat antalet illegala invandrare vid gränserna, han gör stora nedslag vad gäller myndighetsslöseri, och han verkar vara på rätt väg med det mesta.
Men det finns saker som inte fungerar lika bra, och det är utrikespolitiken, särskilt den formen av utrikespolitik som kräver tuffa tag. Många trodde att han skulle skapa fred i Ukraina snabbt och effektivt, och att ett amerikanskt tillbakadragande snabbt skulle avsluta kriget.
Att uppnå fred kanske inte är så enkelt, eftersom det föreligger några grundläggande problem.
USA och västmakterna har brutit mot flera stora och viktiga avtal, bland annat att inte expandera Nato närmare Ryssland, samt de bägge Minsk-avtalen som handlade om att ge de etniska ryssarna i Ukraina mer autonomi samt säkra deras rättigheter till sitt språk osv. Västvärldens ledare har i efterhand till och med offentligt sagt att Minsk-avtalen bara handlade om att vinna tid.
Så, Ryssland känner att det inte är logiskt att ingå fler avtal med västmakterna eller att de kan lita på oss överhuvudtaget. Och nu när Trump vill förhandla fram en villkorslös vapenvila så har han inget att komma med. Den framgångsrika affärsmannen har ju alltid haft en bra produkt att sälja, men i det här fallet så är läget annorlunda, och frågan är hur man ska förhandla med en part som dels håller på att vinna kriget och dels inte litar på motparten?
Vad ska Trump sälja till Putin?
Det finns inget vettigt att förhandla om. Och ingenting att hota med, ifall förhandlingarna skulle haverera. Ska USA lägga ännu fler sanktioner mot Ryssarna? Det har ju redan visat sig att sanktionerna fungerar dåligt eftersom stora delar av världsekonomin numera ligger utanför USA:s kontroll, och då är västliga sanktioner inte längre så effektiva. De skadar istället den inhemska ekonomin vilket visat sig både i Tyskland och USA. Det ligger numera även i västvärldens intresse att bli av med sanktionerna.
Trump behöver erbjuda Putin något stort, då kanske Moskva skulle kunna få upp intresset; och förslaget måste verkställas tämligen omgående så att ryssarna förstår att det inte handlar om fusk, lögner etc. Känner vi Trump rätt så handlar det förmodligen om någon slags handelsöverenskommelse, som bägge parterna skulle kunna tjäna på. Om Ryssland närmar sig USA så kommer kanske deras relation till Kina dessutom att försvagas, det är förmodligen tanken. Kina har alltid varit huvudfienden, och Ryssland borde ha varit på västmakternas sida, men istället tvingade man via sanktioner ihop ryssar och kineser vad gäller handel och försvarsförbindelser.
Putin kan i princip fortsätta kriget, det handlar om dagar eller månader innan den ukrainska militären faller, och då kan han själv diktera fredsvillkoren utan västligt inflytande. Om västmakterna inte startar ett fullskaligt krig mot Ryssland vill säga, och det kan bli svårt med otränade arméer, tömda vapenförråd och otillräcklig militärindustri. Även om några europeiska länder, med Storbritannien i spetsen, skramlar med alla vapen de har. Motviljan till varaktig fred är både svårbegriplig och obehaglig.
Västvärldens ledare vill helst frysa konflikten, skicka in s.k fredsbevarande trupper, låta det gå några år, träna upp Ukrainas militär, och försöka igen.
Den långsiktiga strategin handlar om att splittra upp Ryssland i mindre lätthanterliga regioner där vi kan få inflytande och möjlighet att utvinna naturtillgångar. Det verkar också vara av vikt att ryssarna fortsättningsvis stannar i vårt ekonomiska system, och inte bygger andra starka valutor som skulle kunna ersätta dollarn, och utmanar våra finansiella centrum i New York, London etc.
Och ryssarna förstår ju allt det här. De vill inte frysa konflikten, så att vi får ett delat land som i Korea, Cypern, Tyskland under kalla kriget osv. De misstänker, förmodligen med rätta, att konflikten kommer att fortsätta via ombud; nästa gång är det polacker som skickas till slagfältet, rumäner, balter osv. Därför finns det en stor risk att ryssarna avvisar amerikanernas fredsinviter, om de inte tilldelas något riktigt smaskigt.
Att avbryta Sverige och Finlands Natomedlemskap skulle kunna ligga på bordet, ett militärt tillbakadragande från Tyskland, återuppbyggnad av Nordstream finansierat av väst, handelsvägar över Berings sund osv.
Putin vill också att man berör konfliktens kärna.
Det skulle i praktiken innebära att amerikanerna erkände att det var Nato-utvidgningen och kuppen i Kiev som utlöste kriget. Vi har ju av våra nyhetskanaler blivit lärda att Ryssland anföll oprovocerat och fullskaligt.
Att USA understödde en kupp mot den sittande folkvalde ukrainske presidenten, och senare styrde landet, samt ville ansluta det till Nato, med möjligheter till atombomber längs gränsen, så nära Moskva att missilerna omöjligen kan skjutas ner; detta är enligt de flesta doktriner casus belli, dvs rätt att starta krig.
Den nukleära doktrinen säger att atomvapen som placeras alltför nära motståndarens gräns endast kan neutraliseras genom en förebyggande attack.
Det stora problemet är att väst tycker att de kan göra vadsomhelst, strunta i avtal, riva upp förhandlingar. Hur kommer det sig att man har en så märklig inställning?
Dels så beskrivs Putin som en diktator och ondskan själv, och då kan man åtminstone enligt Hollywoods tolkning bete sig illvilligt. För att störta ondskan så kan man gå över vissa gränser som man i vanliga fall inte skulle göra. Och dels så har västmakterna blivit arroganta då man intalat sig själva att det råder någon slags unipolär ordning, att USA och dess allierade är en supermakt som i princip sätter dagordningen.
Vi förhandlar inte med diktatorer, har man hört politikerna säga. Att de själva försvarar demokratiska värden ger dem rätten att starta krig och intervenera i andra länders politik. Fast ibland landar det i rena lögner som massförstörelsevapnen i Irak, Tonkin bay etc. Och det är kanske inte så underligt att USA och västmakterna i vissa delar av världen kallas för Lögnernas imperium.
Men är det inte rätt att bekämpa odemokratiska länder, och ibland ta till nödlögner för att främja den goda saken?
Problemet är att man därigenom underminerar sin egen trovärdighet. Den goda riddaren måste vara god, annars är han ingen god riddare. Genom att ljuga och bryta avtal gång på gång, så visar man upp en väldigt dålig sida av sig själv. Och detsamma gäller västmakternas demokratiska ambitioner; valet av Joe Biden lämnade en hel del övrigt att önska, låga krav på identitetshandlingar i vallokalerna, poströstning utan kontroller osv osv. Tillsättningen av EU-presidenten Ursula von der Leyen föregick inte av allmänna val, utan hon tillsätts av en tillika ovald kommission. Därutöver, ständiga ingrepp i folks privatliv, deras yttrandefrihet och ekonomiska frihet. Snart är vi lika dåliga som de onda. Vad ger oss rätten att peka finger?
Tillbaka till ämnet. Om fred ska kunna nås i Ukrainakonflikten så bör stormakterna gå till roten av problemet, och reda ut krigets grundorsaker, och se till att de löses på ett för alla parter godtagbart sätt. Ryssland har krävt ett neutralt Ukraina och att Natoutvidgningen avslutas, samt att nuvarande styre avgår, vilket de ändå borde göra då valen skjutits upp.
Men ska verkligen Ryssland få sätta agendan? Ska vi gå med på deras krav? Kan inte Ukraina få gå med i Nato om de vill? Eller i EU?
Nåja, den bistra verkligheten är att det kostar på att vara granne med en stormakt. Mexiko och Kanada skulle inte heller behandlas väl av USA om de plötsligt blev ryss- eller kinavänliga och lät dem bygga militärbaser intill den amerikanska gränsen. Det skulle leda till katastrof. Dessutom håller ju Ryssland på att vinna kriget trots det samlade Nato-stödet. Vinnaren sätter agendan.
En multipolär ordning kommer med all sannolikhet leda till att världen delas upp i olika intressesfärer, som tiden innan de bägge världskrigen. Och USA:s sfär kommer att bli Nordamerika samt delar av Stilla havet, medan Ryssland residerar över Centrala Eurasien, och Kina Sydöstasien, osv. Europa fungerar som den Eurasiska landmassans västra utpost. Och både Kina och Europa borde försöka bli vän med Ryssland (som ligger i mitten) för att skapa handelsvägar och förbindelser över den väldiga kontinenten. Detta är några av de geopolitiska förutsättningarna.
Notera att jag i mitt resonemang inte utgår ifrån vilka länder som är demokratiska, diktaturer, onda, goda osv. Statsskicket har egentligen inte så mycket att göra med det verkliga politiska spelet. I folkrätten finns det något som heter tyrannocid, folkets rätt att avsätta en dålig ledare. Men det är en rätt som enbart det berörda folket besitter, och bör helst inte nyttjas av främmande makt för att skaffa sig geopolitiska fördelar. Närliggande länder kan eventuellt ha åsikter om vad som händer nästgårds, däremot så väcks naturliga misstankar mot en främmande fågel som flugit hela vägen över Atlanten och Västeuropa för att fånga en fisk i Dneprs grumliga vatten.
