1800-talets Sverige var fattigt, nersupet och vintrarna var lika kalla som idag, med den skillnaden att dagens centralvärme eller väggisoleringsmaterial inte fanns. Om vi moderna människor skulle förflyttas tillbaka till den tidens förhållanden, skulle vi förmodligen tro att vi hamnat i helvetet. Fattigdomen var utbredd, medelåldern låg och klassklyftorna var stora. Välutbildat folk såg ner på bönder, arbetare och personer av annan ”ras”, t ex tattare, zigenare, judar.
Den stora förändring som sedan svepte över Sverige och västvärlden var egentligen inte politisk till sin natur. Nej, den var snarare industriell och ekonomisk. När torpare och statare lämnade sina stugor för att förvärvsarbeta i fabrikerna skapades den moderna ekonomin och marknaden. Borta var självhushållet, nu var alla tvungna att köpa livsmedel, kläder, möbler etc. Fabrikerna tillverkade allt fler varor, vilket ledde till ett enormt sug efter arbetskraft och ännu fler produkter. Hjulen var i rullning, industrialismens lokomotiv rasade fram, från land till land.
Sverige valde den socialdemokratiska modellen, med höga skatter och en väl utbyggd trygghet för medborgaren. Arbetarrörelsen blev en motkraft mot marknadskrafterna, och en stark borgerlig opposition utgjorde motkraft mot de värsta socialistiska snedsprången. Terrorbalans. Jag tror vi nådde kulmen någon gång i början av 70-talet. När Olof Palme, Tage Erlanders efterträdare, stärkte arbetsrätten och lät bygga ut förskolorna, vilket ledde till kvinnornas stora intåg på arbetsmarknaden.
Det fanns en övergripande grundtrygghet, arbete, bra skolor, sjukvård, a-kassa etc. Folk kände till sina rättigheter, men insåg också sina skyldigheter; fattigsverige fanns fortfarande i folks medvetanden. Ingenting kunde egentligen gå snett, då kom ”oljekrisen”, och jag skulle vilja påstå att Sverige inte repat sig än. För det ledde även till en politisk kris.
Problemet har aldrig varit socialdemokraternas brist på visioner, som många påstår. Nej, inte alls, socialdemokraterna har mängder av visoner, de vill gärna peta i, ändra och förbättra allt på denna jord. Jämlikhetsprojektet har drivits in absurdum. Ty vad ska ett socialdemokratiskt parti ägna sig åt när merparten av befolkningen har det hyggligt ställt? De lever ju på att ständigt förbättra för den lilla människan. Då börjar de förbättra för förbättrandets egen skull.
Vad händer med ett arbetarparti när industriarbetarna blir allt färre, och kontorsråttorna allt fler? Vilka ska de hjälpa, vems talan ska de föra? Kampen mot elitism och orättvisor har medfört att medelmåttan har blivit vår förebild. Skolor och universitet släpper igenom studenter med undermåliga kunskaper. Statliga verk och domstolar styrs av politiskt tillsatta istället för dugliga tjänstemän. Landet styrs av dilletanter, amatörer och skojare. När något går snett tar ingen sitt ansvar, när något går bra, ja, då är alla delaktiga.
Trygghetssystemen skapades för att försörja folk tillfälligt, vid arbetslöshet och sjukdom. Idag försörjs ca en miljon människor i arbetsför ålder av staten. Bidragen har svällt upp till en jätteballong, och äter numera upp ca 25% av statens budget.
Det blir mindre pengar över till vård, utbildning, lag och rätt, vilka utgör samhällets viktigaste ansvarsområden. Och till råga på allt, vid varje lågkonjunktur tillkommer ännu fler arbetslösa, utslagna, utarbetade och nedbrutna människor, som inte har något annat val än att leva på den gemensamma kassan. Det socialdemokratiska samhällsbygget är mycket konjunkturkänsligt, det räcker att någon blåser på det för att statsskulden ska öka. Systemet fungerar i praktiken enbart under högkonjunktur.
Detta innebär att flödet till den statliga kassan ständigt måste öka. Allt måste beskattas, ibland flera gånger om! Det finns ingen botten på skattedrakens gap, den slukar merparten av vår lön och våra besparingar. Efter arbetsgivaravgifter, kommunal-, statlig skatt och moms har ca 70 kr av hundralappen gått till staten.
Det paradoxala är att samtidigt som skattepengarna skapar trygghet, så gör skatterna samhället trögrörligt. Folk konsumerar mindre, företagen nyanställer i mindre omfattning, färre nyinvesteringar görs, färre nya företag startas. Industrialismens lokomotiv saktar in. Snart kanske vi måste gå tillbaka till självhushållet igen? En gris, några höns och en åkerlapp; inga inköp av kapitalvaror, inga utgifter, inga intäkter.
Då är vi tillbaka till där vi började. Om människor inte investerar, köper, handlar, arbetar då rubbas hela det ekonomiska systemet som drogs igång under 1800-talet. Det finns förvisso människor som aktivt arbetar för att avskaffa ”konsumtionssamhället”. Somliga vill att vi ska återgå till det enkla lantliga livet, medan andra vill att arbetarna ska beslagta fabriker och maskiner, och styra dem själva; när detta är gjort ska allt bli bra.
Det enda vi vet är att den industriella revolutionen är den ENDA revolution som leverarat framgång, välstånd, hög standard, god utbildning och bättre hälsa. Det är få som kan tänka sig leva utan triviala vardagligheter som varmvatten, centralvärme, el, musikanläggning, tv, kylskåp, internet etc etc. Därför måste hjulen fortsätta att rulla – in i den okända framtiden – ständigt på väg, obevekligt. En skrämmande utmaning.
Bilderna kommer från Stockholms länsmuseum.
