Europa är en brokig världsdel, och tillhåll för en rad olika folk och kulturer. Förutom de lättidentifierade språkliga och religiösa gränserna finns det också en rad mer diffusa gränser.
Om vi börjar med länderna i väst, de särskiljer sig på så sätt att de var sjöfarande nationer som upptäckte och koloniserade Nord- och Sydamerika, Australien, Afrika och delar av Sydostasien. Britter, Spanjorer, Portugiser, Holländare och Fransmän var folken som korsade haven, grundade nya riken och skapade den moderna världshandeln.
I Sydöst har vi det gamla Bysans, resterna av romarnas och grekernas imperium. Flera av dessa länder är ortodoxa och har varit ockuperade av det Ottomanska riket. De har hamnat i ett ekonomiskt bakvatten, här frodas byråkrati och svågerpolitik. Samtidigt hittar vi några av Europas vackraste platser från Sicilien till den grekiska övärlden. Och det var här Odysseus styrde sitt skepp, här hittar vi den Europeiska kulturens vagga.
I öst finns de oändliga stäpperna som sträcker sig ända bort till Kina. Det var här furstarna i Kiev, Novgorod och Moskva tämjde vildmarken och skapade sina vidsträckta riken. Härskarna var auktoritära, och många av bönderna var livegna ända in i modern tid. Kommunismen lovade folkets frihet, men de auktoritära tendenserna fortsatte med Sovjetunionen, och till viss del även med dagens Ryssland.
I kalla nord hittar vi vikingafolkens arvtagare, samt samer, ester och finländare. De befinner sig på behörigt avstånd från centrum, på gott och ont. Östersjön var en självklar knutpunkt för handel med resten av Europa, både öst, väst och centrum. Hansan, handelsförbundet från 1100-1600-talet och de gamla hansastäderna vittnar om en dylik gemenskap.
Och i centrum, som också är uppdelat, hittar vi tyskar, balter, slaver och ungrare. Från Frankfurt till Lviv i Ukraina fanns länge en likartad stadskultur. Och många av städerna låg som i ett pärlband utmed varandra, München, Wien, Bratislava, Budapest, Prag och Krakow. Idag är den västra centrala delen rikast i hela Europa, från Milano hela vägen upp till Amsterdam.
De europeiska regionerna har delvis olika mentalitet, kultur och ekonomi. Om ett lands välstånd är baserad på kakaoexport från den nya världen, gruvor och skog i norr, vingårdar på terrasserade bysantinska bergssluttningar, eller vidsträckta vetefält i öster – så uppstår givetvis olika slags kynnen.
Några av länderna är tudelade, och sträcker sig över flera kultursfärer, såsom Italien som både har en fot i den centraleuropeiska kulturen och i den bysantinska. De har även element från de koloniserande nationerna. Columbus som upptäckte Amerika var ju italienare från Genua, och Venedig var länge en stormakt på haven, mestadels i östra Medelhavet. Även Ukraina, Rumänien, forna Jugoslavien och Frankrike är delvis delade på kartan.
Även om ryssar och polacker båda är slaviska folk, så strävar polackerna mot den centraleuropeiska gemenskapen, medan ryssarna behåller sin ortodoxa östeuropeiska särart. Och även om spanjorer, britter och holländare pratar skilda språk, har olika religiösa inriktningar, så har de en kulturell gemenskap och en historia med många gemensamma punkter. Och i Norden har vi exempelvis svenskar och finländare, som pratar vitt skilda språk, men står varandra nära kulturellt.
Det vi kommer att se framöver är att den rikare regionen sakta flyttas österut, till att omfatta även Tjeckien, Slovakien, Ungern och Polen. Och Ukraina, vars västra delar en gång i tiden ingick i Polen och Österrike-Ungern, vänder sig mer mot den centraleuropeiska kultursfären, eller så delas landet. Vi ser också ekonomiska skillnader mellan norra Italien och norra Spanien och de södra delarna av respektive land, vilket kan leda till splittring. I den europeiska unionen undertrycks dylika regionala skillnader, men de finns där, och blir allt mer påtagliga. Och vi bör vänja oss vid att Europa efter unionen kan se annorlunda ut.
