Det har länge pratats om krig mot Iran. Antingen att USA påbörjar aktionen eller Israel. Skälen till fientligheterna är bland annat att iranierna stöttar diverse militanta grupper, däribland Hezbollah, Hamas och Houthis som i sin tur attackerar Israel.
Fientligheterna mellan USA och Iran går emellertid längre tillbaka i tiden än så. Amerikanerna stöttade Shahen av Iran, och när vänskapen gnisslade så tillät man kuppen 1979, som dessvärre urartade och ett religiöst styre tog form. Med ett gisslandrama på den amerikanska ambassaden i Teheran där 52 diplomater hölls fångna i 444 dagar. Relationerna mellan de bägge länderna har aldrig reparerats.
Ytterligare en konfliktyta handlar om det iranska kärnenergiprogrammet, som amerikanerna misstänker kan leda till framställning av kärnvapen, trots att iranierna förnekar sådana ambitioner. Trump meddelade häromdagen att om iranierna inte vill förhandla om saken så kan vedergällningar komma på tal. Den här typen av samtal brukade kallas för kanonbåtsdiplomati förr om åren, eller hot, på vardagligt språk. Några verkliga förhandlingar verkar inte föreligga.
Tiden har emellertid gått ifrån både israeler och amerikaner, ty Iran är inte längre det bakåtsträvande och underutvecklade land man kanske inbillar sig. Deras försvar håller delvis hög nivå, särskilt inom luftvärn, robotar men även drönare. Därutöver är Iran ett stort land med ca 85 miljoner invånare, med betydande humankapital och naturresurser inklusive olja samt naturgas. Medan Israel är ett väldigt litet land med ca 6 miljoner invånare, utan naturresurser, som är beroende av omvärldens och framförallt USA:s stöd.
Att Israel storskaligt anfaller Iran kan betraktas som ett slags nationellt självmord. Irans vedergällning kan bli förödande för ett så litet land, där allt ligger hopträngt på en begränsad geografisk yta. Att israelerna ens vågar bomba Iran bygger på att de räknar med amerikanernas hjälp när vedergällningen väl kommer.
Frågan är vad USA kan tillföra? Deras hangarfartyg USS Truman jagades nyligen bort av Houthi-rebellerna som var utrustade med liknade vapen som Iran, fast simplare. Kanske kan amerikanerna inte ens komma i närheten med reguljära trupper?
Ska man ännu en gång försöka sig på ett regimskifte, en s.k färgrevolution? Ett land under attack kanske istället uppbådar nationell samling och enighet? Och om det inte fungerar, då återstår att atombomba Iran. Man släpper två bomber som i Hiroshima och Nagasaki och kräver underkastelse och lydnad, och därefter är ordningen återställd och USA stör överst på trappan igen, och ingen vågar utmana dem.
Jag ser inga möjligheter till konventionellt krig på land med militära insatser och enorma trupptransporter från USA till Mellanöstern. USA är inte samma land som när de invaderade Irak och Afghanistan. Det saknas resurser och motiverade trupper. Och den amerikanska allmänheten är krigstrött, och inte villiga att bli lurade in i krig efter fiaskon som i Vietnam, Irak och Afghanistan.
Somliga pekar på medievärdet av ett krig i Mellanöstern, då lyfts blicken från Ukrainakriget, där Ryssland numera gör allt större framsteg och Ukrainas kollaps närmar sig oundvikligt. Någon form att västlig seger i Mellanöstern skulle återställa den fallna stoltheten. Fast till vilket pris?
