Det är många som vill se ett slut på EU, eller att man lämnar samarbetet. Brysselpolitikerna är inte populära, och objektivt sett var det länge sedan de gjorde något gott för medborgarna, som ökade deras friheter eller bidrog till deras plånböcker. Istället gör de tvärtom, mer regleringar, skatter och pålagor.
Har samarbetet någon framtid, eller bör vi bara sänka skeppet så snart som möjligt?
Det är frestande att hålla med kritikerna, men varför göra det lätt för sig: jag vill peka på några saker som skulle kunna rädda samarbetet och göra oss alla rikare och friare.
Låt oss vända på den politiska spelplanen. Vad skulle hända om personer som exempelvis Viktor Orban höll i EU-rodret istället för dagens zombiebyråkrater? Ja, då skulle samarbetet förmodligen ta en annan vändning. Det politiska innehållet är förstås lika viktigt som strukturen. Men låt oss framförallt koncentrera oss på strukturen till att börja med.
EU-parlamentet har egentligen ingen vettig funktion, förutom att vara en översittare och likriktare. De nationella parlamenten bör givetvis bestämma. Vi behöver inget parlament ovanför vårt eget parlament. Så mycket älskar ingen politikens ädla konst. Närhet till makten och överblick är dessutom demokratiska fundament.
Men vad är det då för mening med EU, om vi inte har ett gemensamt parlament?
EU bör bygga på ett samarbete mellan suveräna stater, där varje stat ger upp minimalt av sitt självstyre, och på givna områden som faktiskt är av betydelse. Och länderna har förstås möjlighet att avstå från sånt de inte gillar.
EU såldes in som ett frimarknadsprojekt, ett ekonomiskt samarbete, men det är egentligen en dålig utgångspunkt. Alla länder kan förhandla fram handelsavtal. Det hade räckt med gemensamma överenskommelser mellan de Europeiska länderna, det är ett mycket enklare projekt än vad som förespeglas. Vi kan kalla det tullunion eller frihandelsområde eller vad man nu behagar. För detta krävs inget gemensamt parlament eller tung byråkrati.
Med detta i backspegeln så inser vi att EU-projektet redan från början var avsett att binda ihop länderna mer än genom handel. Frihandelsavtalen var bara början, och ett verktyg för att bygga vidare på ett förenat EU.
Kanske finns det svårare saker än handel? Och viktigare utmaningar i en föränderlig värld?
En försvarsunion skulle kunna vara av betydelse, där varje land bidrar till det gemensamma försvaret. Detta är både praktiskt men även symboliskt, där EU plötsligt blir en supermakt i nivå med USA, Ryssland och Kina. Och, låt oss inte låtsas annorlunda, de som har en stark militärmakt vinner förstås inte bara krig, utan även handelskontrakt samt global respekt. Vår förhandlingsposition skulle öka nämnvärt mot resten av världen.
Men är vi inte allierade med västvärlden redan, vi står ju tillsammans med USA och Nato? Behövs ett europeiskt militärt samarbete ens?
Tanken är att vi ska vare en militär stormakt själva, och inte alliera oss med USA, Ryssland eller Kina. Eller göra oss beroende av dessa länder, även om vi knyter vänskapliga band. EU bör vara en stormakt på egna premisser.
Men, vänta, då kan vi långsiktigt bli en utmanare eller till och med fiende till exempelvis USA? Vi kommer ju att indirekt tävla mot dem?
Ja, det är detta som våra konkurrerande länder är rädda för, att Europa ska ena sig på ett vettigt sätt. Tänk er normaliserade lagar kring skatter, migration och företagande. Europa skulle snabbt – med all den kunskap vi besitter – bli ett globalt kraftcentrum för teknik och utveckling.
Det är nästan så att dagens EU hämmar oss? Hur ofta stiftas företagsvänliga lagar, förenklad byråkrati, lättnader och avregleringar? Väldigt sällan numera. Det mesta går ut på att begränsa medborgarna och hålla oss nere, styrda och kontrollerade.
Givetvis vore en total upplösning av EU inte heller dåligt. Då kan de Europeiska stater som känner närhet till varandra skapa egna ekonomiska samarbeten och band, eller inte. Och nya valutor och företagscentrum kan utvecklas, till allas vår fördel. Europa blir en mosaik av skilda nationer som det alltid varit.
Men vi mister den globala makten och förhandlingsstyrkan; positionen av att vara en stormakt på samma planhalva som andra stormakter. Och kanske, om vi sköter våra kort rätt, bli den starkaste av dem alla.
Fast det där är ju imperialism! Vi kan inte gå den vägen. Vi ska vara en fredlig union, och inte bli ett krigförande imperium.
Tänk en gång till – om du är en förespråkare till EU – var medveten om att vi bara är en omröstning bort från att skapa en stormakt. Det räcker med att ”fel” politiker blir valda, och så är vi där. Hela fundamentet är redan riggat. Skapandet av en gemensam armé och oenighet med USA (där vi redan är på god väg) – och vi har ett suveränt imperium.
EU-debatten leder sällan in på dylika spår, men vi bör vara medvetna om monstret vi byggt, och hur det eventuellt kan tämjas.
