Efter att den svenska borgerligheten vunnit två val i rad – med politiska eftergifter, anpassning och slätstrukenhet – är det inte märkligt att ett nytt liberalt parti ser dagens ljus. Alliansen har inte bara accepterat den svenska högskattemodellen, utan även klivit in i våra vardagsrum medelst allehanda integritetskränkande lagar som lystrar till de populära förkortningarna, FRA, ACTA, SWIFT, Datalagringsdirektivet etc etc. Och genom en rad utspel från justitiedepartementet har vi också förstått att rättssäkerheten inte är en prioriterad paradgren.
I denna mull borde nya liberala partier – med individens frihet och okränkbarhet på agendan – växa både ymnigt och talrikt. Och det är väl just detta som hänt, nu har vi två partier som håller på att bildas med samma namn, det internationellt gångbara liberaldemokraterna. Partinamnet finns i flera länder, bl.a Storbritannien, Japan, Ryssland.
Niklas Dougherty, som under några år framgångsrikt drev Blogge Bloggelito startade det första partiet. Denne välkände bloggare har sina rötter i livstilsliberalism och antireligiositet. Han presenterar ett grundläggande principprogram vad gäller förstärkta demokratiska grundprinciper, maktdelning, ökad rättssäkerhet, sekularism etc.
Kanske är den svagaste punkten den som handlar om ekonomi och skatter. Här finns visserligen tankar om begränsningar på statens skatteuttag, men man ifrågasätter inte offentlig vård och skola i någon större omfattning. Vad gäller ekonomin så är Dougherty inte lika revolutionär som inom det moralpolitiska området. I det stora hela handlar det om en sekulär klassisk liberalism anpassad till 2000-talets Post-folkhems-sverige.
Det här döms säkert ut som krångligt och kontroversiellt för den politiskt ointresserade svenska publiken. Samtidigt besitter Dougherty egenskapen att förklara sina teorier på ett enkelt och jordnära sätt, vilket inte är fy skam i dessa sammanhang.
Om vi tittar på det andra liberaldemokratiska partiet, där Alexander Bard är en av de drivande krafterna så hittar vi ännu inga principprogram eller grundläggande agendor. Istället har man lagt upp ett antal bloggar som vi kan följa. Om man snabbt skummar på ytan så noterar vi att det här projektet inte är lika radikalt som Doughertys. Här pratas det mycket om solidaritet med flyktingar, homosexuella etc – vilket iof är viktigt – men kanske inte direkt unikt inom svensk politik. Torbjörn Jerlerup, som också är knuten till projektet tar upp tankar om världsmedborgarskap på sin blogg, men han utvecklar aldrig tanken fullt ut, och jag förstår inte riktigt vart han vill komma förutom att alla människor är lika värda och ska bo i lösare statsbildningar.
Personligen blir jag lite orolig när jag läser om världsmedborgarskap, det brukar handla om att hela jorden ska förenas i en federation. Och det låter ju fantastiskt vackert, inga krig, lycka och salighet råder. Tyvärr tror jag inte helt och hållet på projektet. Först och främst utgör de demokratiska grundprinciperna en begränsning. Ju längre bort makten och parlamenten finns desto mindre intresserar sig medborgarna för politik. Här i Europa har vi ju problemet med Bryssel; jag tror få svenskar har en aning om vad som händer där under veckan, vilka politiska frågor som debatteras, vad som sägs eller beslutas. Om hela jorden skulle bli en union, och makten flyttas ännu längre bort skulle folk veta ännu mindre. Det finns en risk att beslutsfattandets ädla konst skulle tillfalla en verklighetsfrånvänd elit, utan någon som helst folklig förankring.
Hursomhelst, Bards liberaldemokrater verkar luta sig mer åt det socialliberala hållet, här handlar det mer om mjuka frågor, frihet, medmänsklighet och samhörighet. Det skulle inte förvåna mig om avståndet till folkpartiet blir ganska kort. Måhända är det Jan Björklunds lite argare och flummigare lillebrorsa vi ser?
Jag glädjer mig åt att folk engagerar sig och bygger upp nya partier på liberal grund, oavsett om det är Doughertys antimoralism eller Bards världsmedborgare. Om jag skulle tvingas lägga ett vad vore det förmodligen på Bard, här finns större resurser, mer människor och en mer folkligt anpassad politik. Medan Doughertys paradnummer i stor utsträckning handlar om att reta upp medlemmarna i det politiskt korrekta etablissemanget.
Jag skulle emellertid inte räkna ut Dougherty, han har av kommentarsfältet att döma många trogna läsare i alla möjliga kretsar. Som sanningsägare och politisk clown kan han ibland vara briljant, men kanske inte den pragmatiske partibyggaren och trygge ideologen som mången svensk liberal söker. Möjligen är det en roll som passar Bards gäng bättre, om man nu kan enas om ett principprogram. Största problemet med utpräglade socialliberaler är att många av dem inte riktigt fattar vad liberalism är. Vi håller tummarna.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, liberaldemokraterna, liberaldemokratiska partiet, Alexander Bard, Niklas Dougherty, Blogge Bloggelito
