Vi håller ofta vår liberala demokratiska tradition högt, och tycker att den är ett under av frihet och jämlikhet. Men betänk att under gångna tider så lade sig kungen inte alltid i allmogens göromål, så länge hon betalade sitt tionde. Därför bör vi fundera över vårt frihetsbegrepp. Var friheten kanske till och med större förr i tiden? Då vi inte hade 50% i skattetryck och komplicerad byråkrati som skulle plöjas igenom? Och vi fick leva ifred?
Det som talar mot de gamla monarkerna är alla meningslösa krig de startade. De noterade själva inte det orimliga i dessa projekt, ty de krigade för land och vinnings skull. Och även om krigandet var ett högriskprojekt, där man kunde förlora allt, så fanns det ofta en stark uppsida om man vann.
Bönderna fick ofta lida under dylika upptåg, de kunde bli ockuperade, exproprierade, tvångskommenderade och plundrade av egna eller främmande arméer på jakt efter mat och förnödenheter. Livet som enkel bonde kunde vid dylika tillfällen uppfattas som väldigt ofritt jämfört med dagens samhälle, där krig anses vara något dåligt och nödvändigt ont.
Bönderna var inte heller självägande i alla delar av världen, i vissa områden som exempelvis Ryssland var många livegna, vilket även förekom i det feodala Europa. Slaveri var också utbrett i Kina, Indien och Mellanöstern.
Överheten, det skattebefriade frälset var de egentliga medborgarna, och de samhällsklasser som befann sig under dem kunde i skiftande grad utnyttjas. Däremot finns det inget som säger att dylika system ibland kunde vara effektiva eller till och med hyfsat jämlika.
I republiken Venedig hade många köpmannafamiljer platser i det stora rådet, som var förvillande likt våra dagars demokratiska parlament. Rådsmöten är ingen ny uppfinning, de har funnits i alla tider, och är en variant på nutidens parlamentsomröstningar och voteringar.
Skillnaden mellan demokrati och aristokrati är rådets sammansättning. I en demokrati röstar vi fram rådsmedlemmarna, i en aristokrati får man en plats utifrån sin släkttavla, rikedom eller andra uppmärksammade förtjänster.
Man kan därför yrka på att medlemmarna i dagens parlament är mer rättvist handplockade. Fast man kan ju ibland ifrågasätta detta. Det finns mången ovald politiker i EU-byråkratin som besitter mer makt än han/hon demokratiskt gjort sig förtjänt av. Även i våra lokala val så är det snarare partiledningen som avgör vilka som står på valsedlarna – och inte du och jag. Och vi kan bara välja dem som redan på förhand är utvalda.
Därför ökar misstron och politikerföraktet. Vi medborgare vill gärna vara delaktiga, även om vår röst är försvinnande liten i det stora hela. Helst skulle vi vilja ha vår demokratin på hemmaplan, så att vi själva genom exempelvis handuppräckning kunde avgöra vad som ska ske i vårt grannskap eller hemkommun. De schweiziska kantonerna är bra exempel på dylikt.
Medborgarna har idag väldigt lite att säga till om. Kanske börjar vårt styrelseskick bli alltmer likt forna tiders aristokratiska samhällen där överheten avgjorde de viktiga frågorna?
Så är det i Ryssland där rika oligarker styr, i Kina där partiledningen avgör, och Saudiarabien där kungafamiljen härskar – och kanske även i EU där ovalda politiker får alltmer makt?
Våra liberala demokratiska system befinner sig i kris, och vi ser gräsrötter som reser sig på olika håll i världen. Deras röst kanske inte alltid är så vacker, men den manar till förändring. Alla styrelseskick förändras och utvecklas, även vår västerländska demokrati, och kanske är det dags för nästa version som är mer jordnära, regional och rättvis?
