Det har alltid funnit en drivkraft hos medelmåttan att hålla tillbaka den skicklige. Den drivne och kompetente får de andra att se halvdana ut. Och det uppskattas inte, bättre då att reglera och hindra den som vill alltför för mycket. Och det finns många olika spår av detta i den mänskliga historien. Idag tänker vi att det är en vänsterföreteelse, men avundsjukan gentemot den framgångsrike brodern är lika gammal som livet själv. Begreppet kan illustreras av exempelvis dessa citat:
Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden
/Matteus 5:5
Annars är det lättare att föreställa sig att de djärva, företagsamma (och kanske till och med våldsamma) erövrar och tar för sig av världen? Här har man vänt på det hela.
Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov
/Karl Marx m.fl
En sammanfattning av idén att man i ett kommunistiskt samhälle bidrar så mycket till produktionen som man är kapabel till, och får så mycket av arbetets frukter som man behöver. Den som jobbar mer får alltså inte nödvändigtvis mer lön för mödan än den som jobbar mindre.
I dagens samhälle kan fördelningspolitiken via skattesystemet ses som ett exempel på detta. Tanken från början var att under en kortare tid hjälpa de som fallit i olycka, blivit fattiga el.dyl. Idag handlar det i stor utsträckning om att omfördela pengar från de som arbetar till de som inte gör det.
Kvotering kan också knytas till begreppet. Här tänkte man att marginaliserade grupper skulle få tillträde till viktiga positioner i samhället genom lagstiftning och reglering. Det kan också ses som att lågproduktiva individer får gratis skjuts på de högproduktivas bekostnad, ty de kvoterade väljs inte på grund av merit, utan av andra skäl.
Överdrivna regleringar, certifikat och tillstånd är också ett sätt att hålla tillbaka folk. Grundidén handlar förstås om att via byråkratiskt hantverk se till att saker och ting går rätt till i samhället, att vi avvärjer faror och risker. Om dessa regleringar blir alltför omfattande finns det emellertid risk för att utvecklingen avstannar, att driftiga människor inte tycker att det är mödan värt att söka alla tillstånd och gå igenom de byråkratiska processerna. Då kommer de att söka sig till andra länder, där de lättare kan genomföra sina projekt, eller så förblir idéerna kvar i byrålådan.
Censur och åsiktskontroll handlar förvisso om att filtrera bort dumheter, svordomar, hot och annat. Men kan likväl nyttjas för att ta bort det opassande och utmanande. Obekväma sanningar och avslöjanden sopas under mattan, och samhället i sin helhet blir i slutänden lidande.
Är det då inte bra att hindra de bångstyriga och vilda en smula? Lite bromsklossar kanske är bra för samhället?
Det är förstås ypperligt för de som inte gillar nya galna idéer, eller inte tycker om att driftiga individer ska få njuta större framgångar än en själv.
Men givetvis är det dåligt för de ambitiösa och arbetsamma, de som vill göra saker och ting annorlunda och gå nya vägar. Förr i världen fanns det nya gränser och nya länder för dessa människor, dels kunde de fara över havet till Amerika, och dels söka sig söderut till Afrika eller österut till avlägsna länder och regioner. Men nu när hela världen är upptäckt och inrutad så begränsas dessa möjligheter.
Rymden blev det stora framtida målet. Många drömde om att en dag upptäcka nya avlägsna planeter och befolka dem, bygga nya städer, starta nya riken. Universum var oändligt, möjligheterna outtömliga. Mängder av science fiction-romaner och filmer spreds under 1900-talet, vilket bidrog till hopp och optimism.
Men något hände. Vi insåg kanske att mänskligheten är fångad i sin lilla livsbubbla i Vintergatans utkant, att utvecklingen inte går snabbt nog. Att världen vi lever i faktiskt är anpassad till de snälla och fogliga – inte de snabba och driftiga. Och detta ledde till en stor sorg inombords. Inte för alla förstås, men tillräckligt många; och det påverkar vår kultur och vår civilisation. Ty de snälla och fogliga har alltid levt på skörden av de driftigas verk, oavsett hur avundsjuka och illvilliga de varit. Kanske borde de lata – i stället för att ägna tid åt att hindra de företagsamma – fundera över sina egna liv och gärningar? Fast varför? Vi inser motvilligt att den illvilliga strategin fungerar, och belönar utövaren rikligt.