Tänk om de västeuropeiska politikerna var mer som de i Polen eller Ungern? Om det satt monarkister som Janusz Korwin-Mikke i det tyska parlamentet eller i det franska? Är det helt otänkbart?
Många skulle peka på fascismens återkomst och förfasas rejält. Det skulle börja koka i de sociala medierna och vi skulle få upplopp på gatorna.
Frågan är var vi själva befinner oss på extremismens karta?
Våra egna politiska ledare av alla färger har blivit mer aktivistiska och omfamnar diverse medborgarrättsrörelser och rättighetsivrare. Ibland är det vårt att skilja dem åt.
Låt oss sammanfatta vad som hänt det senaste decenniet, vilka politiska frågor som stuckit ut, och påverkat oss mest.
- Öppna gränser
- Fri invandring
- Rättigheter till illegala invandrare
- Låga straff för våldsverkare och andra kriminella
- Polisens befogenheter minskar, färre polisstationer
- Särbehandling utifrån etnicitet, kön, sexuell läggning
- Munkavle på de som opponerar sig öppet i sociala medier osv
Nu kanske ni tycker att jag överdriver, men de nämnda punkterna är det ideologiska ramverket bakom exempelvis den europeiska migrationskrisen 2015. Det fanns EU-regler för hur man skulle hantera migranter, men de följdes inte. Utan en ny agenda lades fram. Gränserna öppnades. Det är också agendan bakom den flata attityd gentemot brottslingar vi ser. Och daltandet med migranter där vi inte vet vem eller vilka som befinner sig i landet. Kommersen med falska identiteter är omfattande. Utvisningar sker sällan och sporadiskt. Däremot bjuder vi på försörjning, tolkhjälp, busskort och mycket annat. Allt detta hade varit omöjligt några år tidigare.
Följer man punkterna ovan så är det egentligen en bruksanvisning för hur man upplöser den rådande ordningen i ett land. Öppna gränser, ingen kontroll över vilka som befinner sig i landet, en tandlös polis, och rättigheter och försörjning till alla. Samt särlagstiftning för vissa grupper. Och hårda straff för de som motsätter sig den nya ordningen. En tyst revolution.
Är inte detta i allra högsta grad extremt?
Och vi är rädda för att prata om det, att bli hånade, kallade konspirationsteoretiker, främlingsfientliga och annat. Vi hoppas att allt kommer att gå tillbaka till det gamla vanliga, bara vi står ut några år till. Men dessa enorma samhällsförändringar kan inte göras ogjorda. Livet kommer förmodligen inte att gå tillbaka till det normala.
Om vi backar bandet, och åter tittar på de konservativa partierna i Europa, som vi tidigare pratade om med Viktor Orban och Nigel Farrage i spetsen. Så verkar de inte längre så farliga. Jämfört med hur våra egna politiker agerar. De konservativa är inspirerade av den klassiska liberalismen. Och vi ser egentligen väldigt lite av totalitarism och envälde. Istället pratas det om maktdelning, måttfullhet och marknadsekonomi. De ser frihandel mer som ett ideal, inte som en formel, och de värnar sin egen marknad i första rummet. Ungefär som en företagsledare skulle göra, när han ställs inför konkurrenter och utmanare.
Konservativa ledare pratar hellre om sitt eget land, om de egna medborgarna, inte om vikten att hela tiden hjälpa andra. En slags sund egoism eller självbevarelsedrift. Att stifta få men goda lagar, hjälpa människor till självhjälp, få dem att klara sig själva och tänka själva. Att få leva i fred, med stark äganderätt, låga skatter, mindre byråkrati, och sätta stopp för livstidsförsörjning via bidrag. Samt ställa den egna kulturen och religionen i främsta rummet. Rent idéhistoriskt är detta definitivt inte fascism. Begreppet används mest av motståndarna för att smutskasta och skrämma. Så att vi ska välja deras fina liberalism, som egentligen är uppsminkad samhällsomstörtning och socialism. Där befinner vi oss idag. Och jag tror att det till och med är försent för flera länder. Den tysta revolutionen kan inte längre stoppas.
