Sverige fick som bekant ett dåligt resultat i PISA:s stora kunskapstest, där elever från ett antal länder gör ett standardiserat prov, och resultaten jämförs internationellt. Men vilka länder var det då som gjorde bra ifrån sig?
Tio-i-topplistan såg ut så här: Kina, Korea, Japan, Lichtenstein, Schweiz, Nederländerna, Finland, Estland, Canada och Polen.
Vad har dessa länder gemensamt, förutom det uppenbara, bra skolor?
Jo, man värdesätter kunskap. Även om man värdesätter kunskapen på olika sätt, så inser man kunskapens värde.
Och jag är inte säker på om vi delar den här uppfattningen i Sverige. Det är ett hårt bakslag för den svenska modellen, där man betalar mycket hög skatt, och förväntar sig toppkvalitet inom skolväsendet.
I Sverige finns det ett märkligt utbildningsförakt. Det är ok att satsa på barn som är duktiga på fotboll, ishockey, tennis eller musik. De erbjuds möjligheter i form av föreningsliv, idrottsgymnasier, kommunala musikskolor etc, där de kan kombinera sitt intresse med övrig skolverksamhet.
Vad erbjuds barn som är fenomenalt duktiga på matte, läsa, skriva, historia eller på att rita? Förutom en klapp på axeln så är det sällan de får en chans att bli upplyfta till nästa nivå.
Vi värderar inte kunskap särskilt högt. Även om vi inser att ingenjörslandet Sverige behöver nya mattesnillen och begåvade kreativa människor, så lägger vi hellre pengarna på att skapa en jämlik skola, som passar alla.
Men det är ju inte det skolan går ut på. Det är ju en en enorm missuppfattning. Om vi tillåter oss att lyfta fram de bästa inom idrott, varför inser vi inte att det samma måste göras även inom andra begåvningsområden?
Handlar det om elitskolor?
Elit, är ett mycket fult ord i Sverige. Förutom när det handlar om idrott, ännu en gång; elitidrottare är fint och något alla kan tänka sig att bli. Elitmatematiker är inte lika gångbart. Fast det är ju klart, om vi vill behålla jobben och utveckla vårt samhälle så är det sådana förmågor vi behöver.
Nej, det handlar inte om elitskolor, utan om att lyfta begåvade barn inom ALLA områden – både idrott, matte, musik, läsning, historia och teckning – och ge dem utmaningar, låta dem odla sina intressen och utvecklas.
I praktiken handlar det om att inrätta specialklasser för olika ämnen och begåvningar, precis som inom idrott och musik, och sedan låta barnen utvecklas inom sina olika gebit.
Vi är givetvis rädda för att det ska uppstå stora gap mellan de som är bäst, och de som är sämst. Det är en verklig skräck i mellanmjölkens förlovade land. Konstigt att det är tillåtet inom fotboll, tennis och slalom? Jag var ganska kass på allt detta, men överlevde ändå.
Kanske måste vi ännu en gång lära oss att uppskatta och acceptera alla våra olikheter? Utan att förakta vare sig det ena eller det andra. Tills dess kommer de svenska resultaten i PISAS test knappast att bli bättre.
